SLU-nyhet

Den svenska livsmedelsstrategin måste uppdateras för att bli en fungerande strategi

Publicerad: 08 februari 2023
Ost och korv från Italien

Sebastian Remvig från SLU Kompetenscentrum företagsledning reflekterar över den svenska livsmedelsstrategin. Ur ett företagsekonomiskt perspektiv finns mycket att utveckla, en början är att identifiera de svenska styrkorna och sedan använda och skydda dem på ett bra sätt.

Nyligen har jag varit i både Danmark och Italien. Vad som blir tydligt när man tittar på livsmedelssystemet i de länderna är att de har valt en tydlig strategi. Danskarna vet hur de ska producera smågrisar och nyttjar den kunskapen för att skapa en stark exportmarknad. Även Italien har starka varumärken, främst i premiumsegmentet, tänk parmaskinka, prosecco och parmesan. Upplevelserna fick mig att fundera på den svenska livsmedelsstrategin. Vad är den egentligen? Spontant kom orden ”svensk livsmedelsproduktion ska öka” upp i huvudet. Fast det är ju ett mål, inte en strategi.

Den riktiga svenska livsmedelsstrategin är mer omfattande än jag ger sken av men tyvärr finns det mycket kvar att utveckla om vi ska få en livsmedelstrategi i ordets rätta mening. I och med att det talas mycket om att uppdatera den svenska livsmedelsstrategin vill jag passa på att beskriva vad vi ur ett företagsekonomiskt perspektiv vill se i en bra strategi. För att förtydliga för dig som läsare får jag backa tillbaka och faktiskt förklara vad en strategi är. Enligt strategigurun Michael Porter är en strategi de val och beslut som leder till att man kan åstadkomma ett överlägset resultat i en konkurrensutsatt omgivning (Magreta, 2012). Nyckeln här är konkurrensutsatt, alla kan producera smågrisar eller lufttorkad skinka, men vad är det som gör att danskarna och italienarna lyckas göra det med ett bättre resultat än andra?

I danskarnas fall pratade de om att de har ett överlägset kunnande om smågrisproduktion, de sa till oss när vi var där att en slaktgris kan vem som helst föda upp men för att bli duktig på smågrisar krävs det mycket mer och det kan ingen göra bättre än dem. Så de föder upp smågrisen och skickar den till Tyskland eller Polen. Det föds upp mycket slaktgris i Danmark också men det är på smågrissidan de verkligen glänser. Deras strategi har således varit att fokusera på det kunskapsintensiva arbetet och sedan exportera produkten av det istället för att ha hela kedjan på samma plats.

Det italienska fallet går mycket längre än de världskända produkter som jag listade ovan. När jag var där gick det inte att läsa en vinlista utan att de lokala vinerna stod högst upp och tydligt markerade. Frågar du servitörerna bedyrar de att vinet från just deras dal är det bästa i världen, det var det för övrigt inte men då var det ju reden konsumerat. Hela det här systemet är skyddat med hjälp av ursprungsmärkningar och marknadsföring som ser till att skilja på lokala och importerade produkter.

Ovan är två exempel på hur man gör val som ser till att man klarar sig bättre än konkurrenterna i framtiden. Tankar som dessa saknas i den svenska livsmedelsstrategin men är vad som behövs om vi ska lyckas nå målen i livsmedelsstrategin. Vi behöver göra ett arbete med att identifiera de svenska styrkorna, komma på hur vi ska nyttja dem för att nå ett bättre resultat än våra konkurrenter och sedan se till att skydda våra konkurrensfördelar. I Michael Porters språk pratar man om att bygga vallgravar runt sig själv. Att göra det så komplicerat för konkurrenten att komma åt konkurrensfördelen att det egna företaget blir skyddat även i framtiden. Det viktigaste är alltså att utveckla och skydda sina styrkor. Det är vad jag vill att en uppdaterad livsmedelsstrategi ska handla om.

Text Sebastian Remvig

Fakta:

Källa: Magreta. J (2012) I huvudet på Michael Porter. Liber Malmö