Klimatförändringen hotar Mälarens ekosystem

Tillförsel av näringsämnen, främst fosfor, är fortfarande en avgörande drivkraft bakom övergödningen. Det varmare klimatet ökar effekten genom ökad ytvattentemperatur som bland annat gör att vattnet skiktas tidigare på året.

- Detta ökar risken för att syrgasen inte räcker till för alla nedbrytningsprocesser som sker i bottenvattnet under perioden med termoklin, det vill säga det horisontella skiktet som avgränsar kallt och varmt vatten. När syrgasen är slut i bottenvattnet blir de kemiska förhållandena perfekta för att tidigare sedimenterad fosfor ska lösas upp i vattnet och ytterligare öka på övergödningen, säger Stina Drakare, forskare på institutionen för vatten och miljö, SLU.

De vattenlevande djur som tycker om det kalla bottenvattnet och har det som sin refug under sommaren, blir stressade av syrebristen som råder där. Då flyttar de sig till grundare områden med mer syre, men som samtidigt är för varma för dem.

Syrebrist fara för Mälarens kallvattenarter

Mälaren har flera fisk- och kräftdjur som är beroende av kallt, syrgasrikt vatten sommartid. Rapporten visar att delar av Mälaren med viktiga djupområden i många fall också har för låga syrgashalter i augusti och september. När klimatet blir varmare är det ännu viktigare att minska tillförseln av övergödande ämnen från avrinningsområdet så att kallvattensarterna inte slås ut.

Kall- och varmvattensarterna beroende av varandra

Mälarens ekosystem är uppbyggt av en födoväv som består av en blandning av kall- och varmvattensarter beroende av varandra.

- Den populära matfisken gös är en varmvattensart som gynnas av värme, men den äter främst nors och siklöja som båda är kallvattensarter och missgynnas av ett varmare klimat. Nors och siklöja äter i sin tur gärna kräftdjuret vitmärla - Monoporeia affinis - som också är en kallvattensart, säger Stina.

Vitmärlan är en ishavsrelikt som inte har hittats de senaste åren vid miljöövervakningens provtagning.

- Vi provtar ju bara fem provplatser i en mycket stor sjö, men vi blev så oroade att vi sökte extra medel för att göra fler provtagningar i östra Mälaren, säger Stina.

Havs- och vattenmyndigheten finansierade studien som visade att vitmärlorna finns kvar i sjön men på andra platser och bara glest. ”De hittades nu på grundare vatten, på ca 30 meter i stället för på 40-50 meter. Vi blev mycket lättade över att hitta dem”, avslutar Stina.

Mälaren är en av våra viktigaste vatten i Sverige. Det är avgörande att vi agerar nu för att skydda både vattenkvaliteten och ekosystemets hälsa.