Användning av bekämpningsmedel

Bekämpningsmedel indelas i växtskyddsmedel vilka används för att skydda växter inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsbruk samt biocidprodukter (exempelvis impregneringsmedel, båtbottenfärger och slembekämpningsmedel) genom två EU-förordningar. Växtskyddsmedlen kan i sin tur indelas efter användningsområde: herbicider mot ogräs, fungicider mot svampar och insekticider mot insekter. Pesticider är ett begrepp som traditionellt har använts synonymt med växtskyddsmedel men där betydelsen nu allt oftare även inkluderar biocider.

Biocidprodukter dominerar

Enligt statistik från Kemikalieinspektionen har försäljningen av kemiska bekämpningsmedel (räknat som verksamt ämne) i Sverige legat runt 10 000 ton de senaste 30 åren med lite variationer mellan åren. Den övervägande delen (ca 70 procent) går till industrin i första hand för tryck- och vakuumimpregnering av virke. Försäljningen till jordbruket, inklusive frukt- och trädgårdsodling, svarar för cirka 20 procent av den totala försäljningen. De vanligaste växtskyddsmedlen är ogräsmedel, följt av svampmedel, insektsmedel och betningsmedel.

Kemiska bekämpningsmedel används för att kontrollera organismer som kan orsaka olägenheter för människors hälsa eller skada på egendom och grödor. Växtskyddsmedel är en typ av bekämpningsmedel som används främst inom lantbruket för att skydda grödor mot skadeangrepp från svamp, insekter och ogräs. När dessa angriper grödor kan effekten bli mycket omfattande. I extrema fall kan skörden till och med gå helt förlorad. De kemiska växtskyddsmedlen har allt sedan 1940- och 1950-talen bidragit till en betydande ökning av världens livsmedelsproduktion med större skördar och inte minst en ökad odlingssäkerhet. Kemiskt växtskydd är fortfarande viktigt inom jordbruket. Samtidigt utvecklas kontinuerligt alternativa metoder, till exempel användning av utsäde som är tåligt mot svamp- och insektsangrepp utan kemiska växtskyddsmedel.

Med nuvarande kunskap är det inte möjligt att helt komma bort från kemikalier inom växtodlingen om samma avkastning ska uppnås, eller att åstadkomma teknik som helt förhindrar spridning och effekter i miljön av de medel som används. I ett längre perspektiv (en generation) strävar dock samhället mot genomgripande förändringar för att komma bort från det kemikalieberoende som livsmedelsproduktionen nu vilar på. I miljömålet ”Giftfri miljö” står bl.a. att för att uppnå målet ska halterna av naturfrämmande ämnen vara nära noll och deras påverkan på människors hälsa och ekosystemen vara försumbar. Detta förutsätter insatser för att utveckla och implementera alternativ till kemisk bekämpning.

EU sätter ramarna för regelverken kring bekämpningsmedel i medlemsländerna. För växtskyddsmedel gäller Växtskyddsmedelsförordningen (EG) 1107/2009, som bland annat reglerar vilka växtskyddmedel som får säljas och användas inom EU. Reglerna syftar till att begränsa miljö- och hälsorisker, men också till att undanröja hinder för handel med växtskyddsmedel mellan länderna. EU:s organ för livsmedelssäkerhet, EFSA, gör riskbedömningar vid prövning om en aktiv substans ska få godkännas. En stor genomgång av alla växtskyddsmedel 1998-2009 medförde att endast en fjärdedel av befintliga substanser inom EU fick fortsatt godkännande.

Från 2011 pågår en harmonisering av vilka växtskyddsmedel som används i medlemsländerna. EU har delats in i tre zoner, där Sverige ingår i den norra zonen tillsammans med Danmark, Finland, Estland, Lettland och Litauen. Nya produkter prövas av ett land inom varje zon och ett godkännande gäller sedan i samtliga länder inom zonen. För befintliga produkter kan intressenter ansöka om ömsesidigt erkännande för att få sälja en produkt som är godkänt i ett annat land inom zonen. 

Regler för säkrare hantering

2009 kom ett EU-ramdirektiv för hållbar användning av växtskyddsmedel, 2009/128/EG. Direktivet syftar till att uppnå en hållbar användning av bekämpningsmedel genom att minska de risker och konsekvenser som användningen av bekämpningsmedel innebär för människors hälsa och miljön. Detta görs genom att skapa gemensamma regler för hanteringen av växtskyddsmedel, till exempel att funktionstester av lantbrukssprutor ska vara obligatoriska. I Sverige har dessa tidigare varit frivilliga. En viktig del av hållbarhetsdirektivet är att man från 2014 måste tillämpa så kallat integrerat växtskydd. Det innebär att förebyggande och icke-kemiska bekämpningsmetoder ska användas i första hand. Syftet med detta är att minska mängden kemiska växtskyddsmedel som används. Alla länder ska också ta fram en handlingsplan för hållbar användning av växtskyddsmedel, Jordbruksverket är ansvarig för den svenska handlingsplanen.

Med bekämpningsmedel menar man vanligtvis en naturlig eller syntetiskt framställd kemisk substans eller en blandning av substanser. Det ämne eller ämnen som har bekämpningseffekt brukar kallas det "verksamma ämnet". Till det verksamma ämnet tillsätts olika typer av medel som underlättar användning och spridning. Det kan exempelvis vara lösningsmedel, eller emulgeringsmedel.

Det finns även biologiska bekämpningsmedel. Biologisk bekämpning är en metod för att begränsa verkningarna av skadliga djur, sjukdomsalstrare och växter med hjälp av andra, nyttiga organismer, t.ex. mikroorganismer, insekter och växter som hämmar skadeorganismerna.

Metoden drar fördel av grundläggande ekologiska interaktioner mellan organismer, som till exempel predation, parasitism, patogenitet och konkurrens. Biologisk bekämpning används idag främst för bekämpning av skadegörare inom växtodling.

Ett växtskyddsområde där de alternativa metoderna vunnit framsteg är vid betning av utsäde mot svampangrepp. Användningen av kemiska betningsmedel har minskat de senaste åren och ersätts i viss utsträckning idag med bakteriepreparat, eller genom värmebehandling.

Ibland grupperas bekämpningsmedel efter det sätt som de verkar, deras biologiska verkningsmekanismer. Bladverkande bekämpningsmedel tas upp via blad eller gröna växtdelar. Jordverkande medel ska påverka via jorden på svällande frön, groddar eller rötter. Kontaktverkande medel påverkar de delar av ett ogräs, eller skadeinsekt som träffas av besprutningsvätskan. Systemiskt verkande medel påverkar hela målorganismen (ogräs eller insekt) genom att medlet transporteras i växtens ledningsbanor efter att det tagits upp av rötterna eller andra växtdelar som träffas av bekämpningsmedlet. På så sätt kan växtskyddsmedlet nå alla delar av en växt. Till exempel kan systemiskt verkande betningsmedel nå hela växten allt eftersom den utvecklas, det vill säga långt efter behandlingstillfället.