Julaftonsmåltiden – årets enda riktiga mattradition

Så var det dags för årets enda riktiga mattradition: Julaftonsmåltiden! Även om det vi äter vid påsk och midsommar har upprepande element i sig, så kommer det inte i närheten av julmatens koppling till släkt och familjens ursprungliga geografi.

Julmat – en tidsresa

Rätterna som återskapar familjehistorien är ofta gamla. För att fungera som en tidsresa tillagas de på samma sätt som förra året, och året dessförinnan. Julmatsätandet kan bäst beskrivas som en ritual där julbordet fungerar som ett slags altare där både de levande och de döda firas. Med en avliden mormors sillrecept eller en hädangången äkta makes favoritjulrätt som åter ställs fram, så bildas länkar mellan historia och samtid. Med de julmaträtterna invigs familjens barn i släktberättelserna.

Den svenska matkulturen är resten av året en identitetsmat. De flesta väljer mat som ett ideologiskt ställningstagande. Kanske oroar man sig för klimatförändringar, för sin kropps kurvor eller för gifter, tillsatser eller något annat. Tidningar och hälsotänkare försöker nu i december föra fram idén att man borde göra julbordet kroppsnyttigare. Men stopp! Det resonemanget är en modernitetstanke. Nyttan i julbordet är att den sätter oss i relation till medmänniskan först. Julbordet är ett ”vi”. Inte ett ”jag”.

Rätter länkade till jordbrukets utveckling

Julbordshistorien är starkt länkad till jordbrukets utveckling. De äldsta rätterna går tusen år tillbaka i tiden. De är framförallt spannmålsrätterna. Och eftersom ”äng är åkers moder” så får väl också smöret och osten räknas som sidoprodukter till en framgångsrik spannmålsodling. Det var kreaturens gödsel som gjorde julen till den bröd-, gröt- och ölfest den alltjämt är. Festmat i alla kulturer är alltid en tvärtommat; på tvärs mot vad som serveras på vardagen. Och eftersom det nedsaltade fläsket var det vanliga blev julens fläskkött färskt. Det äldsta proteinet på julbordet är de tjocka revbensspjällen och korvarna.

Nationalromantiker införde våra klassiker

Alla förstår då att den rimmade julskinkan med sin vardagliga sälta inte kan vara särskilt gammal i julsammanhanget. Och det är den inte heller. Den gör sin entré i 1800-talets slut med hjälp av ett juluppfinnarteam av nationalromantiker.

Förutom julskinkan förde de också in julgranen, julklappstomten och de flesta julsångerna. Den käcka snapsvisan ”Hej tomtegubbar” kan också dateras till nationalromantiken. Den är förresten rätt samtida med Carl Larssons julakvareller och Jenny Nyströms julkort som ännu i dag 120 år senare skapar känslan av en äkta jul. Och så har vi förstås Alice Tegnérs visor om julbocken, julgranen och den stämningsskapande tonsättningen av Gläns över sjö och strand.

Julbordet – tradition och innovation

I vår tid är julbordet både tradition och innovation. Det utvecklas inte genom borttagning av rätter utan genom tillägg av nya. Prinskorven daterar sig som en julkorv på 1910-talet. Senapssillen lades till på 30-talet, ägghalvorna kom in på 60-talet och på 70-talet var det dags för Janssons frestelse att bli en julrätt. Hälsotrender skapade ”det gröna julbordet” på 80-talet, trots att det gamla julbordet var rätt så vegetariskt med gröt, bröd och öl. I vår tid har vin och glögg har blivit viktiga och tidningarnas vinskribenter försöker övertyga oss om att vin passar bra till julbordet. Personligen tycker jag inte det, utan det bästa valet sedan ett årtusende är spannmålsdryckerna öl, svagdricka och akvavit. Till och med julmusten är ett bra alternativ, gärna uppblandad till 50/50 med lättöl, så blir det lite vuxensmak i den.

Som att photoshoppa bort släktingar

Familjens julbordsrätter berättar om de människor som varit viktiga i den långa kedja av släkt som vi nu själva är en av de sista länkarna i. Genom att bryta det gemensamma brödet på julafton kommer vi i förbindelse med vår historia. Och det är viktigt. För människor utan historia är dömda att upprepa historiens misstag. Att sluta servera sylta, dopp-i-grytan eller sillsallad på julbordet är därför lite grand som att photoshopa bort släktingar från familjens fotoalbum.

En önskan om att få vara med

Men hur gör de som kommer till Sverige utan en kulturell historia av julkorv, dopp-i-grytan och lussebullar? Studier visar att de som emigrerar till ett land länkar sig samman med det nya landets årshögtidsfester, oavsett varifrån man kommer och vad man kommer till. Man tar till sig en ny del, och blandar med sina gamla. Det finns en stark önskan om att få vara med i det nya landets traditioner och bli accepterad.

Julen har de senaste decennierna blivit en internationell kulturell årshögstidsfest. Den firas världen över, oavsett trosbekännelse. Det är alltså idag möjligt att fira en kristen jul, en ateistisk jul, en muslimsk jul, en hinduisk jul osv. Men låta bli att fira jul går nog inte. Kanske kan vi se julen som den samtida människans sätt att fira en gemenskap med mänskligheten. Det är också en tid att säga tack till varandra och visa en humanitet som sträcker sig bortom religion och politik. God jul!

Text av Richard Tellström