SLU-nyhet

Spelet om nyckelbiotoperna – att driva en samverkansprocess när förutsättningarna ändras

Publicerad: 22 oktober 2019

När är en samverkansprocess ett fungerande sätt att hantera en naturresurskonflikt? Future Forests forskare har följt ett antal processer. Det senaste exemplet handlar om samverkansprocessen kring nyckelbiotoper som påverkats av externa händelser och politisering.

Begreppet nyckelbiotoper kom till under 90-talet som ett verktyg för att beskriva ett skogsområde med höga naturvärden, men har under senare år blivit omdebatterat. Skogsstyrelsen initierade därför en samverkansprocess med aktörer från skogssektor, forskning och naturvårdsorganisationer för att få input i arbetet med att utveckla och förtydliga verktyget. Statsvetaren Therese Bjärstig vid Umeå universitet har följt samverkansprocessen som stött på patrull gång efter gång.

 Vår forskning visar tydligt hur känslig en sådan här process är för yttre påverkan och politisering, säger Therese Bjärstig. När samverkansprocessen handlar om en fråga som ligger på policynivå eller mer organisatorisk nivå är utmaningarna större, än när det handlar om mer praktiska, handlingsorienterade frågor.

Forskningsstudien baserar sig på intervjuer med deltagare, samt de som senare valde att kliva av, om hur de upplevde processen och sitt deltagande utifrån nio avgörande faktorer; förmåga och vilja att delta, förståelse, historia, parallella processer, komplexitetsgrad, politiskt stöd, samhällsstöd och uppmärksamhet i media.

Game changers

Resultaten visar hur tre omvälvande händelser - game changers - möblerade om spelplanen och påverkade förutsättningarna för samverkansprocessen att bli framgångsrik. För den som följde skogsdebatten under 2017 och 2018 är händelserna välbekanta. Det handlar om pausen i inventering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige som annonserades i mars 2017, om regeringens budgetförslag som presenterades i september där Skogsstyrelsen skulle få 20 miljoner kronor per år i 10 år för en landsomfattande inventering av nyckelbiotoper, och sedan den långa väntan på regeringens formella instruktion för denna inventering som kom i maj 2018 och som på nytt ändrade förutsättningarna för samverkansprocessen.

Parallellt med detta blev frågan om nyckelbiotopsinventeringen ett ämne för partipolitiska utfästelser inför valet i september 2018. Therese Bjärstig konstaterar att dessa tre händelser påverkade deltagarnas förståelse, förmåga och vilja att delta i processen. Meddelandet om inventeringspausen ledde till att naturvårdsorganisationer och forskare hoppade av processen, för att sedan återvända i ett senare skede när landsomfattande inventeringar skulle sjösättas. Den andra och tredje game changern påverkade också deltagarnas förväntningar på processens utfall.

Risker med dialog

Att be deltagare gå in med engagemang och tid i en process för att sedan gång på gång se förutsättningarna ändras har sina risker.

 En uppenbar risk är ju att deltagarna drabbas av dialogtrötthet. Det är också en uppenbar risk att legitimiteten äventyras. Att naturvårdsrepresentanterna och forskarna hoppade av upplevde deltagarna som ett problem för processens legitimitet, säger Therese Bjärstig.

Hon berättar att det finns mycket forskning om hur interna faktorer påverkar samverkansprocesser, till exempel tillgång till resurser, tydlighet vad gäller roller och ansvar, samt hur processen är riggad. Det är också vanligt att analysera vad som kommer ut av samverkansprocesser och själva implementeringen. Att studera detta i kombination är inte så vanligt, men det har gjorts inom ramen för det här följeforskningsprojektet.

 Det ger en möjlighet till löpande lärande. Vi som forskare kan bidra med preliminära iakttagelser om vad som fungerar bra och mindre bra. Men den rollen kräver ju av oss forskare att vi tänker oss noga för, säger Therese Bjärstig. Vi är med och kan påverka den process som vi även ska utvärdera.

Samlat grepp om dialogprocesser

Nästa steg för forskarna inom Future Forests är att ta ett samlat grepp på forskningen kring dialog- och samverkansprocesser kopplade till skog och skogsbruk.

Vi har studerat många olika typer av processer och ser en del saker som går igen. Vi hoppas kunna ge en del råd om när det är lämpligt och när det är mindre lämpligt att initiera dialogprocesser, säger Therese Bjärstig.

Samverkansprocesser används ofta som ett verktyg inom så kallad tillitsbaserad styrning, ett koncept som är på väg att etableras som ersättning för målstyrning och New Public Management. Skogsstyrelsen är en myndighet som har stor erfarenhet av att tillämpa dialog- och samverkansprocesser. Therese Bjärstig berömmer Skogsstyrelsens transparens och öppenhet som möjliggjort för denna typ av följeforskning, som förhoppningsvis kommer att kunna stärka deras arbete på sikt.

Forskningsprojektet har skett inom Future Forests. Medverkande forskare är Therese Bjärstig, Camilla Sandström, Jörgen Sjögren, Johan Sonesson och Annika Nordin. Artikeln publicerades i Scandinavian Journal of Forest Research.

Fakta:
Följeforskning – för- och nackdelar

Generellt sett brukar vinsterna med följeforskning antas vara att det ökar effektiviteten i de program som undersöks, liksom att det främjar programmets hållbarhet genom att analysen sker löpande och kan födas in till ansvariga handläggare och beslutsfattare och påverka genomförandeprocessen allteftersom. Den praktiska nyttan med följeforskning blir därmed större än om resultaten kommer fram först efter programmets slut. Följeforskning renderar således löpande återkoppling och systematiskt lärande som kan bidra till att stödja, prioritera och ifrågasätta ett program, projekt eller process. Vidare tas forskningsbaserad kunskap fram löpande med målsättningen att öka samhällsrelevansen, nyttan och användningen av resultaten. Detta renderar en kunskapsutveckling inom området som sprids till berörda aktörer.

Det finns dock även möjliga svagheter eller problem förknippade med följeforskning. En sådan är att det kan begränsa det upplevda manöverutrymmet för de inblandade aktörerna, samt att forskningen får en kontrollerande funktion som går vid sidan av stipulerat ansvarstagande inom berörda myndigheter. Från forskningens sida kan det komma kritik att följeforskningen i alltför hög grad går uppdragsgivarens ärenden, med begränsat utrymme att anlägga ett kritiskt perspektiv, samt att forskningens objektivitet kan ifrågasätts om inte det finns tydlighet och transparens i uppdraget och dess genomförande. Vidare, i ett långvarigt engagemang med följeforskning i ett projekt, process och/eller program kommer dess aktörer och följeforskarna att personligen lära känna varandra, vilket också påverkar hur information emellan parterna kommer att ges, tas emot och tolkas. /text Therese Bjärstig, Umeå universitet


Kontaktinformation

Annika Nordin, programchef Future Forests, professor
annika.nordin@slu.se, 090-786 82 29, 076-764 59 18

Sidansvarig: annika.mossing@slu.se