SLU-nyhet

Smågrisöverlevnad vid grisning utomhus

Publicerad: 21 oktober 2020
Sugga ger di till kultingar på grönt gräs.

Generellt har smågrisdödligheten visat sig vara högre vid grisning utomhus, vilket kan ses som kontraproduktivt ur djurvälfärdssynpunkt. En grupp forskare har sammanställt den kunskap som finns kring riskerna för smågrisöverlevnaden vid grisning utomhus med målet att komma fram till åtgärder som skulle kunna förbättra överlevnaden på sikt.

Ekologisk grisproduktion ökar inom EU, delvis som ett resultat av konsumenternas ökade intresse för djurvälfärd. I Sverige är det vanligaste att suggorna inom ekologisk produktion grisar inomhus för att sedan ges tillgång till utevistelse eller släppas ut på bete under sommarhalvåret (KRAV-certifierade besättningar). En annan möjlighet är att låta suggorna grisa utomhus i olika typer av hyddor, vilket kan ge större möjligheter för naturligt beteende.

Eftersom djurmaterialet i stort sett är desamma inom inom- och utomhusproduktion är riskerna för smågrisdödligheten ur suggans och smågrisens perspektiv ungefär de samma som vid konventionell produktion. Suggans kondition och grisningens längd samt smågrisens födselvikt och kullstorlek ses som riskfaktorer för smågrisöverlevnaden. Stora kullar är exempelvis både riskfaktor för lång grisning samt låg födelsevikt, vilka båda ökar risken för smågrisdödlighet.

De stora skillnaderna för smågrisdödligheten mellan inom- och utomhusgrisning beror istället på inhysningen. Den vanligaste orsaken till dödlighet oavsett produktionsform är att smågrisen blir trampad på eller klämd av suggan. Storleken på utrymmet där suggan tillåts grisa är därför viktig och hyddan vid utomhusgrisning får därför inte vara för liten eller för smal. Vidare utsätts djuren vid utomhusgrisning för mer extrema och varierande temperaturskillnader, vilket kan påverka dödligheten negativt oavsett om det är för varmt eller kallt.

Dödligheten under grisning föreslås kunna minska genom ökad övervakning och assistans vid grisningen, på liknande sätt som skulle ske om suggan föder inomhus. Detta ställer dock krav både på grisningshyddorna (som måste vara utformade på ett sätt så hantering och övervakning inne i hyddan möjliggörs) och på djuren (som måste vara tillräckligt hanterade av människor för att inte bli stressade av hanteringen). För att minska påverkan av det mer extrema klimat som djuren utsätts för vid utomhusgrisning föreslås bland annat att hyddorna ska vara välventilerade och målas med värmereflekterande färg, samt att träd skall planteras för att möjliggöra skugga och tillåta djuren att värmereglera själva. Stora mängder halm som täcker hyddans botten kan hjälpa till att isolera och hålla värmen på vintern.

Vidare föreslås att man på sikt ska använda sig av ett annat djurmaterial jämfört med konventionell produktion. Ett mer passande djurmaterial skulle kunna exempelvis omfatta robustare djur som avlas för att bättre hantera utomhusproduktionens temperaturskillnader och bland annat ge färre antal grisar per kull. Minskad kullstorlek skulle både korta ner grisningstiden och öka livskraften hos de smågrisar som föds. Detta skulle minska behovet av extra hantering av djuren genom exempelvis minskad assistans vid födsel, kullutjämning eller extra omsorg på grund av att antalet smågrisar i kullen överstiger antalet juverdelar hos suggan.

Torun Wallgren

 

Sidansvarig: janne.nordlund.othen@slu.se