SLU-nyhet

Stort bidrag till forskning om bisamhällen som är resistenta mot varrokvalstret

Publicerad: 03 september 2020

Tack vare ett stort europeiskt forskningsbidrag får Barbara Locke Grandér på SLU chansen att ta reda på varför vissa bisamhällen, bland annat på Gotland, klarar av att leva tillsammans med det fruktade varroa-kvalstret. De flesta bisamhällen dör inom ett par år av virussjukdomar som kvalstret sprider. Om Barbara och hennes forskargrupp hittar en förklaring till resistensen kan den nya kunskapen användas för att avla fram motståndskraftiga bin. Det skulle betyda mycket för biodlare och pollinering av blommande grödor i Europa och Nordamerika.

Barbara Locke Grandér har tilldelats ett av de mest prestigefyllda forskningsbidragen i Europa, ett så kallat Starting Grant från det Europeiska forskningsrådet (ERC). Under de närmaste fem åren kommer Barbara att erhålla 1,5 miljoner Euro från ERC för att utveckla sin forskning.

– Jag ser fram emot att bygga upp en forskargrupp som kan hjälpa mig att fortsätta undersöka varför vissa bisamhällen är resistenta mot varroa. Det är en fantastisk möjlighet, bland annat kommer vi att göra genetiska studier som hade varit svåra att genomföra utan detta bidrag. Forskningen kan förhoppningsvis användas inom bi-aveln och dessutom kan vi lära oss mer om samspelet mellan bin, kvalster och virus, berättar Barbara Locke Grandér.

Varroa sprider virus

Varroakvalstret (Varroa destructor), är en parasit som lever på honungsbin. Kvalstret förökar sig i yngelcellerna (där bina utvecklas från larv till puppa och färdigt bi). Kvalsterhonorna går ned i yngelcellerna innan bina täcker dem med vaxlock. Med varroa följer virus, det vanligaste är Deformed Wing Virus (DWV) som bland annat ger upphov till deformerade vingar.

De allra flesta biodlare behandlar sina samhällen mot varroa. Annars dör de drabbade samhällena inom 1-2 år. Den regelmässiga behandlingen har satt evolutionen ur spel eftersom det hindrar utveckling av motståndskraft hos bina. Det gör det också svårt att studera det naturliga samspelet mellan värd (honungsbina), parasit (varrokvalstret) och virus. Men det finns några få kända populationer som har överlevt lång tid utan behandling – de är viktiga för forskning och ger hopp om att avla fram bin som klara varroa-kvalster bättre.

Motståndskraftiga populationer

Barbara Locke Grandér har studerat den motståndskraftiga bipopulationen på Gotland under flera år. Hon har också studerat de andra populationerna i Avignon, Frankrike och Oslo, Norge.

– Vi vet att varroa-kvalstret inte lyckas lika bra med sin reproduktion i dessa samhällen. Men vi vet inte vad det beror på. säger Barbara.

Det finns flera möjliga förklaringar. En orsak kan vara att dessa bin är duktiga på att städa bort puppor med reproducerande kvalster. Beteendet kallas Varroa Sensitive Hygiene (VSH) då vuxna bin i samhället upptäcker och tar bort varroa-angripna puppor. Det skulle också kunna bero på att puppans hormoncykel har förändrats. Kvalstren använder dessa hormonutsöndringar som signal för när det är dags att gå in i yngelcellen och börja lägga ägg.

Gotländska bin klarar virus bättre

På Gotland har Barbara också sett att bina klarar högre nivåer av virus. I projektet ska Barbara undersöka om det också gäller populationerna i Frankrike och Norge.

För att ta reda på vad motståndskraften består i ska Barbara, tillsammans med sin forskargrupp och samarbetspartners, göra experiment och genetiska analyser. De ska till exempel samla in puppor efter att de blivit täckta för att kunna följa utsöndringen av hormoner. Sedan ska puppornas DNA läsas av. Målet med detta och andra försök i projektet är att koppla motståndskraften till genetiska markörer.

– Det är inte säkert att vi hittar samma förklaring i de olika populationerna. Om vi upptäcker att det drivs av hormonerna under puppans utveckling tror jag att det skulle vara enklare att avla på än ett beteende som är så komplext, säger Barbara.

Målet är att minska behovet av att behandla varroa med kemikalier som inte är ofarliga för bina och kan ge rester i honung och vax. Dessutom finns risk för att kvalstren blir resistenta.

Klarar sig inte utan bin

Barbara Locke Grandér kommer ursprungligen från Kanada. Under biologiutbildningen gick hon en kurs om honungsbin – och blev förtjust i dessa intressanta insekter.

– Jag arbetade som fältassistent inom olika biforskningsprojekt och hamnade så småningom på SLU och institutionen för ekologi för att doktorera på honungsbin. Här har jag också lärt mig mer om vilda bin som också är intressanta och viktiga som pollinatörer.

Barbara och hennes man har egna honungsbin – men att vara biodlare och biforskare har inte så mycket gemensamt som man skulle kunna tro.

– Våra bin hemma är så friska, lugna och trevliga. Som forskare måste jag studera sjuka bin. Men en sak är säker. Jag kan inte tänka mig ett liv helt utan honungsbin. 

Mer information

ERC (https://erc.europa.eu/) är Europas främsta anslagsgivare för excellent forskning, bland annat Starting Grants för lovande unga forskare. År 2020 fick två forskare på SLU ett Starting Grant: Barbara Locke Grandér och Maria Westerholm

Pressmeddelande från SLU: Stora europeiska bidrag till SLU-forskning om biogas och om varroakvalster hos bin

Dessa fick bidrag 2020, information från European Research Council

Kontaktuppgifter

Barbara Locke Grandér, forskare

Institutionen för ekologi, Enheten för lantbruksentomologi

Sveriges lantbruksuniversitet

barbara.locke@slu.se, +4618672339

https://www.slu.se/en/cv/barbara-locke-grander/

 

Bi med varroakvalster på ryggen. Som en brun knapp.
Bin med varroakvalster på ryggen. Foto: Barbara Locke Grandér
Fakta:

Forskningsprojektet BeeNatural – ”A sustainable future for honeybees by unravelling the mechanisms of natural disease resistance”

  • Varför lyckas kvalstret inte lika bra med sin reproduktion i de motståndskraftiga samhällena? Beror det på att genetiska förändringar hos bina har förändrat puppans hormonutsöndringar? Kvalstren utnyttjar puppans hormoner som signaler för när det är dags att lägga ägg. Förändrade signaler kan ha lett till att äggläggningen inte är lika vältajmad.
  • Gotlandspopulationen klarar av höga virusnivåer – gäller det bisamhällena i Avignon och Oslo också? Beror det på genetiska förändringar hos bina? Eller är det viruset som blivit mindre farligt (virulent) för bina.
  • Forskarna vill identifiera genetiska markörer som kan användas för att avla fram motståndskraftiga bin. Många biodlare kommer att bidra med prover och data. Forskarna kommer därför att ha tillgång till ett stort material.