SLU-nyhet

Ett sekel av laxutsättningar har påverkat vildlaxen

Publicerad: 27 april 2021
Lax under vatten

Laxbestånden i Östersjön är mer genetiskt lika nu än för 100 år sedan. Detta till följd av omfattande odling och utsättning, som sker främst som kompensation till fisket för minskad vildlaxproduktion orsakad av vattenkraftsutbyggnad. Konsekvensen kan bli sämre förmåga hos den vilda laxen att klara framtida miljöförändringar.

–Det finns helt klart genetiska risker med laxutsättningar, och med tanke på det så borde dagens modell för utsättningar ses över. Genom att anpassa utsättningsmängderna kan vi minska riskerna för felvandring och oönskad genetisk påverkan på vilda laxbestånd, säger Johan Östergren forskare vid institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua) och huvudförfattare till en studie som nyligen publicerats i den ansedda tidskriften Proceedings of the Royal Society B.

I studien jämfördes den historiska och nutida genetiska populationsstrukturen hos 13 svenska laxbestånd i Östersjön. DNA-analysen omfattar gamla laxfjäll (1920-30 tal) insamlade före utbyggnaden av vattenkraften samt nyligen insamlade prover från samma älvar.

Genetiska förändringar i de flesta bestånd

Resultaten visar att det skett genetiska förändringar i de flesta av laxbestånden, och att dessa blivit mer genetiskt lika varandra. Förändringarna är störst i små vildlaxbestånd och i de bestånd som idag enbart upprätthålls genom så kallad kompensationsodling i utbyggda älvar utan naturlig reproduktion. De vilda laxbestånden är dock fortfarande genetiskt olika och viktiga att bevara.

– Det är intressant men också förväntat att de största vildlaxbestånden, som det i Torneälven, är i stort sett oförändrade genetiskt sett. Dessa har uppenbarligen haft ett tillräckligt högt antal lekfiskar genom åren, vilket fungerat som en buffert mot inblandning av gener från främmande ”felvandrad” lax, säger Johan Östergren.

De genetiska förändringarna kan kopplas till omfattande utsättningar, som skett främst för att kompensera för minskad naturlig laxproduktion på grund av vattenkraftsutbyggnaden. Ibland har även utsättningar skett i vildlaxälvar i syfte att förstärka svaga bestånd. I Mörrumsån, ett välkänt laxvattendrag i Blekinge, har stora genetiska förändringar skett (även om beståndet fortfarande är genetiskt unikt) trots att inga utsättningar med lax från andra vattendrag ägt rum. Möjligen finns här kopplingar till omfattande utsättningar med stammar från norra Östersjön som för några decennier sedan skedde direkt i havet, bland annat kring Bornholm. Dessa frisläppta laxar kan ha förirrat sig upp i Mörrumsån och där blandats med den ursprungliga laxen.

Efterlyser Östersjögemensam strategi för utsättningar

– Det finns en uppenbar risk att den ökade genetiska sammanblandningen kan få långsiktiga negativa konsekvenser för vildlaxbestånden, eftersom det innebär utspädning och förlust av genkombinationer som under lång tid anpassats till en specifik miljö, fortsätter Johan Östergren.

Forskarna efterlyser mer noggranna studier av när och hur förändringarna skett för att få bättre kunskap om hur kompensationsutsättningarna bör hanteras i framtiden. Det är dock redan nu tydligt att dagens modell för dessa laxutsättningar bör ses över för att minska genetiska risker.

– Det behövs en Östersjögemensam strategi för utsättningsverksamheten, som inkluderar vetenskapligt baserade riktlinjer för när, var och hur utsättningar kan göras, samt hur odlingsstammar förvaltas på bästa sätt för att undvika genetiska förändringar och förlust av genetisk variation. Dessutom bör det finnas en flexibilitet så att omfattningen på utsättningarna kan anpassas till rådande fisketryck i havet och längs kusten, säger Johan Östergren.

Vetenskaplig artikel

A century of genetic homogenization in Baltic salmon – evidence from archival DNA, Proceedings of the Royal Society B


Kontaktinformation

Johan Östergren, forskare
Institutionen för akvatiska resurser, Sötvattenslaboratoriet, SLU
johan.ostergren@slu.se, 010-478 42 62, 070-346 14 29