– Vi kommer alla att hamna där en dag, så alla har en relation till begravningsplatsen, säger Helena Nordh, professor i landskapsarkitektur vid SLU.
Hennes forskning visar att begravningsplatser fyller en rad olika funktioner för oss i dag. Utöver en viloplats för de som inte längre finns med oss så används kyrkogårdarna i takt med att förtätningen intensifieras också mer för rekreation, som promenader eller att slå sig ner och vila en stund.
– Flera av de besökare jag har pratat med vittnar om ro, naturupplevelser, den välskötta miljön och spåren av historia som något de speciellt uppskattar.
Viktig för rekreation
Begravningsplatsen är alltså inte bara en plats för de döda, utan spelar även stor roll för de levande, vilket gör den både spännande och komplex.
– Den är offentlig men består av många privata gravar, den fungerar som vilorum för döda men är samtidigt en plats för levande.
Under de senaste åren har begravningslandskapet förändrats, berättar Helena Nordh. Det handlar om ändrad skötsel för att öka biologisk mångfald, men också om ett ökat intresse för askgravlundar och askgravplatser.
Passagelandskap
– Begravningsplatser är ett slags passagelandskap, en plats mellan livet och döden. Närheten till döden gör att det skapas en spiritualitet. Det finns en risk att spiritualiteten på kyrkogårdarna minskar när gravstenarna försvinner.
Ytterligare en förändring är att det dyker upp gravkvarter för olika trossamfund. I takt med att Sverige blir mer multikulturellt ökar behovet för kistgravplatser, vilket kan vara en utmaning i takt med att våra städer förtätas. Inom vissa religioner är nämligen kistgravsättning det enda alternativet.
Denna utveckling ökar kraven på en flexibel begravningsverksamhet som tillgodoser olika behov och önskemål, exempelvis med information på olika språk.
Begravningsplatsens framtid
– Begravningsverksamheten behöver vara öppen och tillmötesgående för att främja inkludering. Dialog med trossamfunden är viktig. Dra inte alla över en och samma kam, utan var öppen för att det kan finnas variationer även mellan olika individer inom samma trossamfund.
På tio års sikt spår hon att våra begravningsplatser kommer att vara mer skogs- och ängsliknande.
– Kanske kommer det att finnas platser där anhöriga själva kan sprida aska, fler gravkvarter riktade till olika trossamfund och zoner där man uppmuntrar till rekreation av olika slag.
