Drastisk minskning av boplatser för marklevande bin

Många tror att vi gynnar vilda bin genom att sätta ut biholkar. Det stämmer för de arter som bygger bon i håligheter – till exempel i döda träd, växtstjälkar eller sprickor gamla hus. Men de flesta arterna lever i sandig mark.

Nu avslöjar en studie från Sveriges lantbruksuniversitet och Greensway AB en dramatisk minskning av lämpliga boplatser för marklevande bin i södra Uppsala. Förändringarna över tid syns på flygfoton från som tagits mellan 1942 och 2017.

–  Många sandiga områden har försvunnit när staden utvecklats med fler bostäder och industriområden. Igenväxning är också ett problem. Den stora minskningen väcker oro för arternas fortlevnad i området, säger Indrė Čepukaitė vid Greensway AB som gjorde stor del av arbetet som student på SLU. 

Samtidigt har Uppsala kommun satsat på att skapa nya sandfläckar och det är intressant att följa hur de fungerar som livsmiljöer. Forskarna har därför undersökt hur marklevande bin trivs i tio sandfläckar – sex nyligen skapade som naturvårdsåtgärd och fyra äldre, naturligt förekommande habitat. 

Ett viktigt resultat var att åldern på sandfläckarna inte hade någon betydelse.

–  Dessa arter kan snabbt kolonisera lämpliga boendemiljöer och hittar de nya ställena. Det visar att det går att gynna marklevande bin genom att skapa sandiga livsmiljöer, säger Mats Jonsell, forskare på SLU.

Samtidigt finns en risk för utdöendeskuld, att vissa arter lever kvar fastän tillgången på livsmiljöer redan är för liten, vilket kan leda till att de försvinner på sikt. Det är dessutom sårbart, en slumpmässig händelse kan förstöra någon av de sista viktiga fläckarna.

Ett något oväntat resultat var att mångfalden var större på mindre sandfläckar, de varierade mellan 32 kvadratmeter och 7800 kvadratmeter. En möjlig förklaring är att de mindre sandfläckarna i studien skapades specifikt för att gynna marklevande bin, medan de större var naturliga eller skapade för rekreationsändamål.

Sammanlagt hittade forskarna 34 arter av marklevande bin, vanligast var metallsmalbi, blanksmalbi och bronssmalbi. Andra exempel långhornsbi, sälgsandbi, ärtsandbi och väggsidenbi.

Men det är inte bara de bin där honan gräver sitt eget bo som drabbas utan också de arter som utnyttjar andra bins bon, så kallade boparasiter. I studien hittades nio gökbi-arter, bland annat sälggökbi, som lever som boparasiter hos solitära bin med bon i marken. De lägger sina ägg i värdbinas larvceller. När gökbiets larv kläcks äter den först upp värdlarven och sedan den mat - pollen och nektar - som värdlarven skulle haft.

–  Det är fascinerande arter som lever i dessa sandiga partier av staden och som också är viktiga för pollineringen, säger Indrė Čepukaitė.

Studien genomfördes i Uppsala, men problemet med försvinnande sandiga livsmiljöer är inte unikt. I många städer byggs nya områden samtidigt som sandfläckar växer igen eller ersätts med gräsmattor och skog.

–  Vi undersökte detta efter en fråga från Uppsala kommun i samband med utvecklingen i Rosendal och satsningen på en nyskapad bipark, säger Barbara Locke, forskare på SLU.

Projektet finansierades av SLU Urban Futures.

Vetenskaplig artikel

Environmental factors influencing ground-nesting bee communities in an urban landscape: implications for conservation | Urban Ecosystems

Kontakt

Indrė Čepukaitė
indre.cepukaite@greensway.se
018 – 413 72 38

Mats Jonsell
mats.jonsell@slu.se
072-2086359

Barbara Locke
Barbara.Locke@slu.se