Docentföreläsningar vid fakulteten för veterinärmedicin och husdjusvetenskap

En hållbar djurproduktion är en viktig del av livsmedelsförsörjningen, eftersom den förser människor med protein och viktiga näringsämnen. För att säkerställa tillgången till säkra animaliska livsmedel krävs friska djur och välfungerande produktionssystem. Samtidigt står djurproduktionen idag inför en rad komplexa utmaningar. Smittsamma sjukdomar, antimikrobiell resistens och klimatförändringar påverkar djurhälsa och produktionsförutsättningar. Lantbrukare behöver därför kunna hantera överlappande risker och mot denna bakgrund är det viktigt att utveckla robusta och resilienta djurhållningssystem. Min forskning bidrar till detta genom kunskap som stärker en hållbar djurproduktion.

Jag studerar bland annat epidemiologin av smittsamma sjukdomar hos livsmedelsproducerande djur, inklusive antimikrobiell resistens. Forskningens fokus är att identifiera riskfaktorer för smittspridning och att utveckla strategier för förbättrad biosäkerhet. Genom att förstå hur smitta sprids kan vi bättre förebygga sjukdom och samtidigt stärka både djurhälsa och folkhälsa. En del av detta arbete handlar också om en ofta förbisedd smittväg, nämligen hantering av matavfall. Här studeras hela matavfallskedjan för att identifiera kritiska punkter för spridning av tex afrikansk svinpest.

Ett annat forskningsområde rör beredskap inom djurproduktionen. Jag har bland annat studerat erfarenheter från animalieproduktionen i krigets Ukraina. Ukrainska lantbrukares och veterinärers erfarenheter ger viktiga insikter i hur lantbruk kan bli mer anpassningsbara och motståndskraftiga vid framtida kriser, med särskild betoning på flexibilitet, beredskap och samarbete inom lokalsamhället.

Min forskning omfattar också småskalig animalieproduktion i låg- och medelinkomstländer. Här har vi undersökt hur olika typer av lantbrukssystem påverkar hushållens livsmedelsförsörjning. Resultaten visar att gårdars resurser och strategier varierar, och att det därför behövs gårdsspecifika lösningar för att stärka både djurhälsa och nutrition.

Gemensamt för dessa forskningsområden är ett tvärvetenskapligt angreppssätt där veterinärmedicin integreras med samhällsvetenskap. Genom samarbete med andra forskningsdiscipliner och aktörer utanför akademin är målet att utveckla kunskap som är relevant och användbar för lantbrukare. På så sätt bidrar forskningen till att stärka smittskydd, biosäkerhet och resiliens i djurproduktionen, från gårdsnivå till samhällsnivå.

Djurskydd handlar om vad vi människor gör för att ge våra djur en viss nivå av välfärd, genom t.ex. lagstiftning, regelverk, utbildning och information. Denna föreläsning kommer främst att fokusera på svensk djurskyddslagstiftning, men även andra regelverk kommer att beröras och resultat kommer att sättas i ett mer internationellt perspektiv.

Efter andra världskrigets slut flyttade allt fler människor in till städerna, samtidigt som djurhållningen ute på landsbygden intensifierades i snabb takt. Detta ledde till en samhällsdebatt som mynnade ut i en utveckling av djurskyddslagstiftningen, såväl nationellt som internationellt. Under senare år har det även skett en utveckling av icke-statliga s.k. privata regelverk där djurskydd ingår som en del för att framhålla en viss produktkvalitet, t.ex. Arlagården® och KRAV. Med regelverk följer även kontroller. Idag har många djurhållare därför en komplex djurskyddskontrollarena att förhålla sig till då de får såväl offentlig som privat kontroll. 

Vad är det då som avgör nivån i djurskyddslagstiftningen? Forskning och erfarenhet nämns ofta som lagstiftningens grundstenar, men verkligheten är mer komplex än så. Politiska viljeyttringar, normer och traditioner, ekonomiska förutsättningar m.m. är faktorer som också har stor betydelse när lagstiftning tas fram. I Sverige har den politiska målsättningen för djurskyddet förändrats på senare år då målet numera främst handlar om att djurskyddet ska ”bibehållas” och inte ”förbättras”, vilket var målsättningen i början av 2000-talet. Lagstiftande myndigheter ska idag ”förenkla djurskyddet” och göra regelverken mer ”flexibla”. Något som studier visat att även djurhållare vill se, dock utan att nödvändigtvis vara tydliga med vad man menar med det uttrycket. Djurhållarna vill även se en ökad likvärdighet inom djurskyddskontrollen, vilket förvaltningsforskning visat kan gå stick i stäv med flexibla och målstyrda regelverk. 

För att den teoretiska lagstiftningsnivån ska avspeglas i praktiken så behöver bestämmelserna efterlevas. Den faktiska djurskyddsnivån skapas därför av djurhållarna. För att tillse att lagstiftningen efterlevs utförs kontroller, huvudsakligen av länsstyrelserna. Efterlevnaden av den svenska djurskyddslagstiftningen varierar beroende på djurslag och regelområde, där vissa brister är såväl vanliga som återkommande, vilket är fallet för bristen ”smutsiga nötkreatur”. För att kunna efterleva lagstiftningen måste djurhållaren förstå vilka krav som ställs, samt ha möjlighet och en vilja att efterleva dem. Studier visar att det ibland råder en osäkerhet kring vilka krav som ställs och vilka konsekvenser en kontroll kan leda till. Utöver kontrollresultat så finns det även andra faktorer som kan påverka hur en djurhållare upplever en kontroll, såsom inspektörens kompetens, bemötande, ålder och kön. Av de inspektörer som utför kontrollerna visar studier på att de flesta trivs med sitt uppdrag, samtidigt utgör hot, trakasserier och verbala angrepp, ibland till och med våld, från de som blir inspekterade en del av inspektörens vardag. Av dessa studier framkommer det även att inspektörerna, precis som djurhållarna, värderar bemötande, dialog och likvärdighet högt. Forskning inom djurskyddslagstiftning och dess tillämpning behövs, bl.a. för att beslutsfattare ska kunna fatta beslut på vetenskaplig grund, att samhällets resurser ska placerar där de bäst behövs, att kontrollmyndigheterna ska få förutsättningar att utföra en rättvis kontroll, att djurhållare ska känna sig trygga och få en rättssäker behandling, och att djuren ska erhålla den miniminivå avseende välfärd som samhället kommit överens om.