Biologisk bekämpning minskar antalet bladlöss i fruktodling

Effekten av behandlingen är dock beroende av storleken på bladlusangreppet, i vilket livsstadium sländorna sätts ut och när utsättningen av dessa nyttodjur sker. 

Bladlöss är bland de mest problematiska skadegörarna i äppelodlingar världen över. De orsakar skördeförluster, kvalitetsförsämringar och kan sprida sjukdomar. Inom ekologisk fruktodling där alternativen för bekämpning är få blir problemen ofta ännu större. Det finns ett par preparat tillgängliga även för ekologisk odling, men dessa tenderar att ha en negativ effekt även på nyttodjuren. Det finns därför ett behov av nya och miljövänliga metoder för bekämpning. Ett sådant alternativ är biologisk bekämpning där nyttodjur sätts ut i odlingen. Denna metod är vanlig i växthus men relativt ovanlig på friland där effekten av behandlingen ofta är försumbar på grund av väderförhållanden, konkurrens med andra insekter, samt att spridningen av nyttodjuren är mer komplicerad. De stora ytor som behöver behandlas på friland är ofta mycket större än i växthus, vilket kan göra att behandlingen även blir ekonomiskt ohållbar. 

Bland de nyttodjur som har bevisad effekt mot bladlöss finns guldögonsländor (Chrysoperla spp.). De är allätare på små insekter under larvstadiet och kan snabbt minska populationer av skadegörare om de etablerar sig nära sina byten. Guldögonsländor kan köpas från kommersiella uppfödare och släppas ut som ägg eller larver. Men i stora och öppna odlingssystem som i fruktodling är det fortfarande oklart vilka utsättningsmetoder som fungerar bäst, när på säsongen de ska ske och vilket livsstadium som ger bäst resultat.

Forskare i Washington State, USA, genomförde därför en treårig fältstudie i kommersiella ekologiska äppelodlingar. De testade att sätta ut guldögonsländor som larver i fruktträden, samt jämförde tre olika metoder för att applicera ägg; för hand, med hjälp av en drönare, och genom att hänga upp pappskivor med ägg i träden. Effekten undersöktes sedan på populationer av bladlusarterna grön äpplebladlus (Aphis pomi), röd äpplebladlus (Dysaphis plantaginea) och blodlus (Eriosoma lanigerum). I studien undersöktes mängden bladlöss med och utan utsättning av guldögonslända, samt att sländlarverna samlades in och DNA-analyser gjordes för att avgöra vilka byten de faktiskt hade ätit. 

Resultaten visade att metoden kan fungera under rätt förutsättningar. Bäst resultat sågs när guldögonsländorna sattes ut tidigt på säsongen när populationerna av bladlöss fortfarande var relativt låga. Utsättning av larver, samt pappskivor med ägg, hade generellt högre överlevnadsgrad och bättre träffsäkerhet än när lösa ägg spreds ut. Forskningen visade också att metoden sannolikt har minimal påverkan på andra nyttodjur i odlingen, och att vissa arter av guldögonsländor även visade potential för etablering och övervintring i äppelodlingen.

Den här typen av kunskap är avgörande för att utveckla praktiska, fungerande strategier för biologisk bekämpning i fruktodling.

Anna Karin Rosberg