Biologisk mångfald kan skyddas genom en kombination av hållbart jordbruk och skydd av lämpliga livsmiljöer

Översikten visar att den vetenskapliga evidensen är ofullständig och att ingen av metoderna i sig erbjuder en heltäckande lösning. Författarna till artikeln menar att det behövs både hållbart skötta jordbrukslandskap och lämpliga, ostörda livsmiljöer för att bevara den biologiska mångfalden.

Land sparing och land sharing

Det är avgörande att skydda den biologiska mångfalden på landskapsnivå. Hur detta skydd bäst ska uppnås är föremål för en het debatt. Två motsatta filosofier konkurrerar i debatten: den ena förespråkar intensiv produktion på mindre mark och användning av mer outnyttjad mark för att främja den biologiska mångfalden. Produktion och skydd av den biologiska mångfalden separeras så mycket som möjligt (land sparing). Den andra förespråkar landskap där hållbart jordbruk och främjande av biologisk mångfald sker både i agroekologiska produktionsområden och naturnära områden som är nära sammankopplade (land sharing).

Livlig men tveksamt produktiv debatt 

Denna debatt förs ofta med ideologiska argument och de två ståndpunkterna leder till mycket olika rekommendationer för åtgärder. Vissa betonar också att debatten inte gör rättvisa åt ämnets komplexitet och därför inte är produktiv. Ändå fortsätter den att förekomma i politik kopplad till jordbruk och biologisk mångfald. FiBL har därför sammanställt och analyserat de tillgängliga empiriska studierna på ämnet för att, som de menar, klargöra fakta och bidra till en mer konstruktiv diskussion.

De tillgängliga uppgifterna är knapphändiga 

Den nya litteraturöversikten visar att det endast finns ett fåtal studier som presenterar jämförelser mellan de två strategierna baserade på omfattande fältdata. Av de 57 studier som identifierats som relevanta i artikeln är det endast 17 som tillhandahöll nödvändiga uppgifter om effekter både på produktion och biologisk mångfald, medan de övriga 40 studierna saknade viktiga aspekter. Studierna fokuserade ofta på ett fåtal djur- eller växtarter och studierna som helhet är också ensidiga: 19 av de 27 jämförelserna som ingår i de 17 fullständiga studierna avser tropiska skogsfåglar, medan sex avser olika växter. Insekter och markorganismer behandlades i två studier vardera, och studier om mikrober och svampar saknades helt.

Både hållbart förvaltad produktionsmark och ostörda livsmiljöer behövs

Resultaten från de 17 studierna som möjliggör en jämförelse mellan land sharing och land sparing visade att i 50 procent av fallen ger en kontextspecifik kombination av de två strategierna bäst resultat för att främja biologisk mångfald. Land sparing är bättre i 40 procent av fallen, men dessa fall gäller främst skogsfåglar som behöver sammanhängande, nära-naturliga livsmiljöer, vilket ofta saknas i jordbrukslandskap. Land sharing är bättre i 10 procent av fallen. Biologisk mångfald är därför ofta beroende av både ostörda livsmiljöer och hållbart förvaltade produktionslandskap.

Ensidigt fokus ingen lösning

Författarna till den nya studien menar att bedömningen av strategier för att ”dela” eller ”spara” mark för att främja biologisk mångfald på landskapsnivå behöver göras i ett bredare sammanhang. Intensivt jordbruk med hög användning av bekämpningsmedel och gödselmedel kan ge hög avkastning men också negativa effekter på den biologiska mångfalden. Det finns också en risk att avkastningen minskar över tid på grund av försämrad markhälsa och erosion. Extensivt eller ekologiskt jordbruk, med sina agroekologiska metoder, är bra för den biologiska mångfalden, men är förknippat med lägre avkastning.

Hela livsmedelssystemet viktigt

Författarna avslutar den nya artikeln med ett resonemang om att hållbar tillämpning av aspekterna att ”spara” och ”dela” mark på landskapsnivå utan att äventyra livsmedelssäkerheten innebär att man behöver uppnå ett produktivt jordbruk som främjar biologisk mångfald på en begränsad mängd mark i ett mer holistiskt sammanhang. Vad som produceras blir då lika viktigt som hur det produceras. De pekar på att i industrialiserade länder går en tredjedel av produktionen till spillo samt att det odlas foder på 60 procent av den odlingsbara marken i EU. Med konsekvent avfallsminskning och målinriktad användning av odlingsbar mark för livsmedel menar de därför att båda målen uppnås: livsmedelssäkerhet med hållbart jordbruk och skydd av den biologiska mångfalden.

Texten bygger på ett pressmeddelande från FiBL som kompletterats med en oberoende granskning av studien.  

Ola Lundin