Kvävefixering i sjöar och kustvatten spelar större global roll än vad som tidigare varit känt
En ny internationell studie publicerad i Science visar att sjöar, vattendrag och kustmiljöer står för en oväntat stor andel av den globala kvävefixeringen. SLU-forskaren Malin Olofsson är en av forskarna bakom upptäckten.
Biologisk kvävefixering i inlandsvatten och kustnära miljöer har en betydligt större betydelse för den globala kvävecykeln än vad forskarvärlden tidigare antagit.
Studien visar att sjöar, vattendrag, våtmarker och kustnära sediment tillsammans fixerar upp till 40 teragram kväve per år. Detta motsvarar omkring 15 % av den totala globala biologiska kvävefixeringen, trots att dessa miljöer täcker mindre än 10 % av jordens yta.
Forskargruppen har sammanställt och analyserat över 4500 mätningar från hela världen, vilket resulterat i den mest heltäckande bilden hittills av kvävefixering i dessa ekosystem. Resultaten kan få stor betydelse för klimatmodeller, vattenförvaltning och framtida forskning om näringsämnens kretslopp.
Om kväve och kvävefixering
Kväve är ett grundämne som är livsviktigt för växter och djur eftersom det ingår i proteiner och DNA. Växter kan inte använda kväve i gasform direkt utan behöver kväve i andra former.
Biologisk kvävefixering är en naturlig process där vissa mikroorganismer, till exempel cyanobakterier, omvandlar kvävgas från luften till en form av kväve som växter kan ta upp och använda. På så sätt tillförs ekosystemet nytt kväve utan att det behöver komma från gödsel eller andra källor.
I vissa situationer kan för mycket kvävefixering bidra till övergödning, till exempel när cyanobakterier i Östersjön binder stora mängder kväve som sedan ökar algblomningen.
Läs studien
Science Global importance of nitrogen fixation across inland and coastal waters
Kontakt
-
PersonMalin Olofsson, forskareAvdelningen för mikrobiell ekologi