Ny upptäckt utmanar gamla föreställningar om hur växtceller håller ihop

– Du disputerade i Stéphane Vergers forskargrupp vid Umeå Plant Science Centre (UPSC) med fokus på cell-cell-adhesion i växter. Hur kom det sig att du anslöt dig till Stéphanes grupp?

Stéphane och jag träffades för nästan åtta år sedan när jag gjorde praktik i Olivier Hamants laboratorium i Lyon, där Stéphane då var postdoktor. Vi arbetade tillsammans i nio månader, och jag trivdes verkligen. När jag senare sökte en doktorandtjänst kontaktade jag honom här i Umeå. Det första han sa till mig var att jag borde titta på kartan innan jag bestämde mig. Det gjorde jag inte, men jag ångrar inte att jag kom hit och blev del av hans grupp. Jag är hans första doktorand, och det har varit en tuff, lång och känslomässig resa. Men jag är väldigt glad att vi gjorde den tillsammans. Beslutet att flytta till Umeå var ett av de mest avgörande i mitt liv, och UPSC känns numera som mitt hem. Jag kommer att sakna det när jag går vidare. 

- Vad menas med cell-cell-adhesion och varför är det viktigt för växter?

Cell-cell-adhesion är en grundläggande egenskap hos flercelliga organismer. För växter är det kanske ännu viktigare – och jag säger inte det bara för att jag har fokuserat på ämnet i fem år. Växtceller har ett enormt högt inre tryck som pressar cellmembranet utåt mot den styva cellväggen. Trots det måste cellerna hållas samman för att vävnaden ska förbli intakt, och det är precis vad cell-cell-adhesion möjliggör. Utan den skulle flercelliga organismer inte kunna existera. Adhesionen håller inte bara ihop vävnaden, utan fungerar också som en barriär mot till exempel patogener. 

- När du sammanfattar din avhandling, vilket resultat anser du vara det viktigaste? 

Enligt läroböcker är mittlamellen - det skikt som finns cellväggarna hos angränsande celler – det som håller cellerna samman. Men vi har nu visa att det inte stämmer. Vi identifierade två specifika områden i cellväggen där cellerna faktiskt hålls ihop. Dessa områden är särskilt förstärkta eftersom de är mest utsatta för att dras isär. När vi försökte separera cellerna var det alltid dessa punkter som hölls längst. Den största utmaning var bristen på lämpliga verktyg, men jag lyckades utveckla två nya tekniker för att verkligen studera cell-cell-adhesion i växter.

- Var det några resultat som överraskade dig?

Ja, ett resultat förbryllar mig fortfarande. När jag odlade plantor på ett medium med en procent sackaros, vilket är en vanlig koncentration, upptäckte jag att de utvecklade defekter i cellväggarna. Det var tidigt under min doktorandtid, och jag blev väldigt entusiastisk. Jag fortsatte att undersöka det som ett sidoprojekt, men nu har det nästan blivit en besatthet eftersom jag fortfarande inte helt förstår det. Växtcellernas väggar är fulla av socker. Så varför skulle extern sackaros ha en sådan effekt? Vi vet att sackaros är en unik och mångsidig molekyl. Den fungerar både som metabolit och energikälla och som signalmolekyl. Vi kunde visa att påverkar celladhesion, men exakt hur det går till vet vi ännu inte. 

- Vilka utmaningar stötte du på under din doktorandtid? Är det något du vill dela med av?

Att vara doktorand är i sig en daglig utmaning. Jag har behövt lösa problem med växter och tekniker och att hitta den bästa metoden för provberedning till transmissions elektronmikroskopi var en särskilt stor utmaning som tog lång tid. Sådana svårigheter är väntade i ett doktorandprojekt tänker jag. Men jag mötte också oväntade personliga utmaningar som påverkade mig mycket. Jag behövde omvärdera varför jag valde doktorera, vilket i slutänden blev en nyttig och uppfriskande process. Jag har lärt mig mycket om mig själv och känner att jag är en helt annan person än för fem år sedan. Det har varit tufft, men jag är väldigt tacksam för erfarenheten. 

- Nu när du närmar dig slutet på din doktorandtid, vad är dina nästa steg? 

Jag har bestämt mig för att fortsätta inom akademin och ta en postdoktortjänst för att se om jag verkligen vill bli en självständig forskare. Jag älskar vetenskap – särskilt mikroskopi – men jag är inte helt säker på om jag vill bli gruppledare. Så jag vill jag ta ett steg till inom akademin för att känna efter. Jag planerar att söka stipendier och letar efter postdoktortjänster. Mitt doktorandprojekt låg i gränslandet mellan biologi, fysik och modellering, men jag fokuserade mest på biologin. Nu vill jag fördjupa mig i de andra delarna och utmana mitt sätt att se på biologi.