Foderstaternas roll för mjölkproduktionens klimatpåverkan

Klimatförändringarna kräver minskade utsläpp av växthusgaser från alla delar av samhället, inklusive livsmedelsproduktionen. Mjölkproduktionen bidrar med näringsrika livsmedel men utgör samtidigt en betydande källa till utsläpp inom lantbruket. Sektorn har redan gjort framsteg t.ex. genom ökad avkastning per ko och försök med fodertillskott som minskar metan, men fler lösningar behövs.

I den här doktorsavhandlingen undersöktes hur foderstater baserade på råvaror med låg klimatpåverkan vid produktionen kan bidra till att minska de totala utsläppen av växthusgaser utan att mjölkproduktionen försämras. Fokus låg på hur fodrets sammansättning påverkar utsläppen från högproducerande mjölkkor, detta genom att ta fram och testa två pelleterade kraftfoderblandningar med lägre klimatavtryck jämfört med ett kommersiellt kraftfoder. Den ena blandningen baserades på inhemskt producerade råvaror (DOM), och den andra på tillgängliga biprodukter (BYP). Båda blandningarna, när de utfodrades tillsammans med gräs-klöverensilage, minskade de foderproduktionsrelaterade växthusgasutsläppen utan att mjölkavkastning eller metanutsläppen från fodersmältningen ökade.

I ett annat försök testades att delvis ersätta gräs-klöverensilaget i dräktiga kvigors foderstater med helsädesensilage av vete i förhållandet 50/50. Resultaten visade att tillväxt, foderintag och metanutsläpp från fodersmältningen var likvärdiga mellan de båda kviggrupperna. Genom att kombinera resultaten från dessa två utfodringsförsök visades att kraftfoderblandningar med lågt klimatavtryck kan minska gårdens växthusgasutsläpp vid gårdsgrinden. Valet av ingredienser påverkar dock markanvändningen på olika sätt: en biproduktbaserad blandning minskade markanvändningen, medan en inhemskt baserad blandning ökade den. På motsvarande sätt ökade delvis ersättning av ensilage med helsädesensilage av vete utsläppen, men minskade markanvändningen.

I en modelleringsstudie av framtidens mjölkproduktion i Norrland illustrerades ytterligare dessa avvägningar. Fyra olika scenarier gav olika resultat: intensiva system hade lägre utsläpp men var i högre grad beroende av inköpt foder, medan nettonollsystem i växthusgasutsläpp krävde kraftigt minskat djurantal och därmed lägre mjölkproduktion. Mer extensiva system minskade beroendet av importerat foder men ökade mjölkens klimatavtryck, medan lokala livsmedelssystem kunde upprätthålla regional produktion med lägre utsläpp och minskat beroende av inköpt foder.

Sammantaget visar resultaten att det inte finns någon enskild lösning för en hållbar mjölkproduktion. Foderstater kan göra stor skillnad, men utfallet beror på vilka mål som prioriteras, till exempel minskade utsläpp, markanvändning, självförsörjningsgrad eller total mjölkvolym. Hållbarhet behöver därför bedömas på flera systemnivåer, från den enskilda kon till hela regioner, för att fånga komplexiteten och ge ett bättre beslutsunderlag för framtidens hållbara mjölkproduktion.

Läs mer i doktorsavhandlingen:

Feed rations in dairy production and their climate footprint