Lärdomar från europeisk skogsskötsel – Danmark, Lettland och Italien

Hur brukar man skogen i andra länder, och på vilket sätt skiljer sig förutsättningarna från de i den svenska skogen? I det andra webbinariet i serien berättade forskare och experter om Danmark, Lettland och Italien utifrån sina egna erfarenheter.

I ett tidigare webbinarium den 19 november presenterades Slovenien, Polen och Tyskland.

Danmark – ett gryende skogsland

I början av 1800-talet var Danmark nästan helt skoglöst – bara 3–4 % av landytan hade ett skogstäcke. Idag har andelen skog ökat till knappt 700 000 hektar skogsmark – drygt 15 % av landytan. Det långsiktiga politiska målet som sattes på 1990-talet var att dubblera Danmarks skogsareal under en omloppstid.

Jakob McCarthy Tune har en dansk utbildning som motsvarar jägmästare, och är idag verksam i Sverige som produktionsledare på Sveaskog. Jakob gav en översikt över Danmarks skogshistoria och tillstånd idag. Precis som i många andra västeuropeiska länder hade skogen varit överutnyttjad under århundraden och blivit ersatt av hedar och sanddyner. Redan på 1760-talet kom tyska skogsexperter för att hjälpa till med beskogningen, som ofta gjordes med europeiska och nordamerikanska trädslag.

Eftersom många arter som kustgran, sitkagran, thuja, nordmangran, lärk och rödgran har odlats under flera generationer, betraktas de idag inte med samma skepsis som i Sverige. Lokalt anpassade exoter är till stora delar tillåtna i det certifierade skogsbruket.

En stor skillnad mot den svenska skogen är mångfalden av trädslag. Inget trädslag dominerar på samma sätt som hos oss. De vanligaste arterna är bok, ek och rödgran, men ingen av dessa står för mer än 14 % av virkesvolymen. Utöver skogsträdslagen är julgransodling och pyntegrönt viktiga näringsgrenar.

Naturnära och orört i statsskogen

Skogen är till största delen privatägd, 76 %, medan statsskogen står för 18 % av skogsmarksarealen. Trots sin litenhet har statsskogen varit en förebild för andra skogsägare med sin utbildade personal, forskningsanknytning, förädling och kunskaper i ett produktionsinriktat skogsbruk. Sedan 2005 har dock inriktningen ändrats radikalt i de statliga skogarna. Inspirerad av skogsskötselprofessorn J Bo Larsen gick statsskogen i sin helhet över till ”naturnära skogsbruk” utan kalhyggen. Målet är att all skog ska få en naturlig sammansättning anpassad till de lokala ståndortsfaktorerna. Marken delas in i skogsutvecklingstyper, var och en med sin egen målbild. Konverteringen till de nya skogstyperna är långsiktig, och man räknar med 80–100 år innan skogen är helt omställd. Då ska den vara mer robust mot klimatförändringar och kunna sköta sin egen föryngring på oftast naturlig väg. Virkesuttagen görs genom luck- och plockhuggning.

Sedan ungefär tio år genomgår statsskogarna ytterligare en förändring. Nu handlar det om att ställa undan skog för fri utveckling. Denna ”urørt skov” ska enligt det senaste beslutet omfatta 70 % av statsskogen.

Igenplantering av jordbruksmark

I privatskogsbruket, som ju utgör mer än två tredjedelar av skogen, dominerar dock trakthyggesbruk, även om många privata skogsägare också går över till hyggesfria metoder. Många privata skogsägare planterar också igen övergiven jordbruksmark som ett led i statens mål att öka skogsarealen. Den nya skogen består ofta av många trädslag, och ett bryn med buskar är ett krav.

Danmark saknar nästan helt egen skogsindustri. Det finns några få halvstora barrsågverk samt några specialsågverk, däribland sådana som specialiserat sig på löv. Även om Danmark är nettoimportör av timmer skeppas mycket lövtimmer till den asiatiska marknaden. Eftersom Danmark saknar massaindustri används mycket av röjnings- och gallringsvirket till energiflis. Många värmeverk eldar med träbränsle.

Lettland satsar på björken

Mätt som andel skogsmark är Lettland den femte största skogsnationen i Europa. Skogsnäringen står för 6–7 % av BNP och mer än 40 000 personer är sysselsatta i branschen. Men det har inte alltid varit så.

Andis Zvirgzdius är skogsutbildad i Lettland, men har därefter lagt till master- och doktorandstudier vid SLU i Alnarp. Han disputerade nyligen på en avhandling om etablering och skötsel av björkskog. Andis berättade om Lettlands skogliga historia som varit präglad av både krig och ockupation. Men också om skogarna idag och hur de sköts.

Återprivatisering efter frigörelsen

Lettland ligger på samma breddgrad som Småland men har ett lite mer kontinentalt klimat. På 1600- och 1700-talet var Riga en av Europas viktigaste exporthamnar för timmer. Krig och sovjetisk ockupation bidrog till vanskötsel, men skogsarealen har ändå ökat under 1900-talet från ett minimum omkring första världskrigets början (24 %) till 52 % idag. Under Sovjettiden 1940–1989 förbjöds privat skogsägande vilket gjorde att skogarna bara sköttes extensivt. Efter den nya självständigheten 1991 fick landet en ny skogslag och mark började återföras till sina rättmätiga ägare. Ungefär hälften (49 %) av skogen är privatägd, resten av staten (48 %), kyrkan och kommuner. Flera svenska bolag har också investerat i skog i Lettland.

Detaljerad ståndortsindelning

Lettland har ett detaljerat system för indelning i ståndorter som styr vilka trädslagsval, föryngringsmetoder och avverkningsregler som ska gälla. De totalt 23 ståndorterna delas in beroende på bördighet, jordart och om de dikats eller inte. Att dikningen har stor roll i schemat beror på att andelen fuktiga marker är hög i det förhållandevis flacka landskapet. Hälften av skogsmarken ligger på torra och friska mineraljordar, resten på fuktiga och blöta mineral- och torvjordar. Det innebär också att översvämning på grund av bäverdammar kan få en relativt stor roll i skogsskadestatistiken.

Vid sidan av produktionsskogen finns också mycket skyddad och skyddsvärd skog. 7,6 % av skogsarealen är strikt skyddad i form av naturreservat, nationalparker med mera. På ytterligare 6,7 % av skogsmarken är kalavverkning otillåten. Mängden död ved är hög, cirka 20 m3 per hektar som ett genomsnitt på all skogsmark.

Björkskogsskötseln är viktig

Liksom i Sverige domineras skogen av tall, gran och björk. Björkskog står för hela 30 % av arealen, men det finns också mycket gråal-, klibbal- och aspskog, särskilt på privatägd mark. Det största trädslaget mätt i volym är dock tall.

I Lettland har man satsat mycket på att utveckla björken som produktionsträd. Det nationella björkprogrammet är 20 år gammalt och har resulterat i förädlade plantor och skötselinstruktioner som ger grovt kvalitetstimmer av björk. Råvaran utnyttjas av den inhemska Latvija Finieris som är en av de största plywoodindustrierna i Europa. Björkskogen tenderar också att öka genom igenplantering och naturlig inväxning på de 300 000 hektar övergiven jordbruksmark som finns i landet.

Italien tidigt ute med hållbart skogsbruk

Italien sägs ha Europas första juridiskt bindande skogsreglemente. Reglerna i Provisio circa nemora från 1476 syftade till att stoppa avskogningen och att bevara ett trädskikt för att hindra erosion och översvämningar. Det kan sägas vara ett av de första fröna till tankarna om hållbart skogsbruk.

Det berättade Federico Lingua om i sin presentation av skogsbruk i Italien. Federico är uppvuxen i Italien, doktorerade i Kanada och bor sedan 3 år i Sverige där han är postdoktor i skogsskötsel på Skogforsk.

Rikt på fattig skog

Italien är till ytan två tredjedelar av Sverige och skogsarealen är ungefär 11 miljoner hektar (36–37 %). Att skogsbruket har en mindre roll syns i att avverkningen bara är 10–15 miljoner m3/år, jämfört med cirka 90 miljoner m3 i Sverige. De vanligaste trädslagen är bok, gran, kastanj och ek som tillsammans står för ungefär hälften av virkesförrådet.

Italien är ”rikt på fattig skog”, som Federico uttrycker det. Skogarna är fragmenterade med många små skogsägare (67 % av skogen är privatägd) och har en topografi som gör dem svårskötta. Mindre än 20 % av skogarna har en skogsbruksplan för aktiv virkesproduktion. Mångbruk är i stället ledordet. Skogen behövs som skydd mot laviner, erosion och översvämningar, och dessutom för den biologiska mångfalden, kolbindning och rekreation.

Kastanjer och instrumentskogar

En specialbiotop som Federico tog upp var kastanjeskogarna som växer på högre höjder i Alperna och Appeninerna. Historiskt har de varit väldigt viktiga, men idag överges skötseln av skogarna i takt med att människor lämnar landsbygden. Sjukdomar och skadegörare tär hårt på dessa skogar, och dessutom riskerar de tidigare öppna skogarna att växa igen.

En annan typisk biotop som är på väg att försvinna är de betade lärkskogarna som vi också hittar i Alperna på höjder över 1000 meter över havet. Dessa är viktiga för floran men riskerar igenväxning med gran när betet upphör.

På alpsluttningarna hittar man också de långsamväxande granskogarna som är åtråvärda för instrumentmakare. I Paneveggio i norra Italien finns de tätvuxna granar som används till fioler, cello och gitarrer på grund av sin perfekta resonans. Dessa skogar har skötts med hyggesfria metoder i hundratals år.

Skottskogar är ett annat mycket gammalt skogsskötselsystem. Det handlar ofta om ek- eller kastanjeskogar som brukas för bränsleved. Skottskogarna är ofta monokulturer och artfattiga, och nu pågår en omställning av många skottskogar för att släppa upp stammar som kan bli högre.

Här kan du titta på webinariet i efterhand

Kontakt:
Mats Hannerz
070-5288554
mats.hannerz@silvinformation.se