Fyra konferenser - skiftande klädkod, men lyssna noga innan du väljer stil!

Oxford Farming Conference (OFC) har sedan 1930-talet utgjort en del av det brittiska etablissemangets samtal om jordbruk. Här placeras lantbruket tryggt i ett större samhällsperspektiv: geopolitik, handel, tekniska språng och politiska styrmedel. Ambitionen är att sätta agendan och formulera riktningen. Samtalen rör sig obehindrat mellan systemnivå och strategisk framtid, ofta med ett tonfall som signalerar att just detta perspektiv är både vuxet och nödvändigt. Konferensmaten är klassisk och mättande – maträtter som inte utmanar, utan bekräftar. Precis som samtalet.

Alternativ runt hörnet

Runt hörnet pågår Oxford Real Farming Conference (ORFC). Den växte fram som en medveten motröst, för dem som inte kände igen sig i det polerade framtidssamtalet. Här står agroekologi, småskalighet, lokal förankring och matsuveränitet i centrum. Språket är mer direkt, ibland kantigt, ofta personligt. Maten följer samma logik: vegetariskt, veganskt, lokalt – inte alltid perfekt, men alltid laddat med värderingar. Lunchvalet är en del av argumentationen.

Talande klädkod

Och så är det kläderna – som i Oxford fungerar som ett tyst presentationsmaterial. OFC-deltagarna rör sig i korrekt tweed, slips och oljerockar, med ett uttryck som signalerar kontinuitet och institution. ORFC-besökarna dyker upp i jeans, stickade tröjor, kängor och tygkassar, med ett kroppsspråk som säger att legitimitet inte sitter i pressveck eller strukna skjortor, utan snarare i återanvända jeans och hållbara tröjor i naturmaterial. Hemstickat i ull är ju förstås favoriten. Det är här, i mötet på trottoaren eller i kaffekön, som korsvägen ibland övergår i korseld – lågmäld, artig och mycket brittisk.

Fritt från markörer

Purdue Top Farmer Conference befinner sig långt från denna symboliska dragkamp. Den är sprungen ur Purdue Universitys Center for Commercial Agriculture i USA:s mellanvästern och präglas av ett närmast befriande ointresse för markörer. Här är lantbrukaren företagsledare, punkt. Fokus ligger på beslut, risk, lönsamhet och strategi. Man samlas inte för att signalera vem man är, utan för att bli bättre på det man gör.

Det var just detta som gjorde intryck när en grupp rådgivare från Sverige besökte Purdue för drygt tio år sedan. Jag minns inte det exakta året, men jag minns tydligt känslan av skärpa, professionalism och en självklar respekt för lantbrukaren som företagsledare. Det var något i detta som vi kände att vi måste ta med oss hem till Sverige – och till SLU Kompetenscentrum företagsledning, som då fortfarande befann sig i småbarnstadiet och prövade sina ben för första gången. Här fanns det en vuxen att se upp till.

Samma problem, olika vinkel

Kanske är det just därför alla dessa konferenser behövs. För framtiden låter sig nämligen sällan förstås från en enda scen, ett enda program eller en enda lunchmeny – hur genomarbetad den än är. Den växer fram i spänningsfältet mellan system och praktik, mellan vision och vardag, mellan korsväg och korseld. Att lyssna brett, även på dem som använder helt andra ord för ungefär samma problem, är inte ett tecken på obeslutsamhet utan på professionell nyfikenhet.

Invänta mönstren

Den som verkligen vill förstå vart jordbruket är på väg gör klokt i att inte välja sida för tidigt. I stället kan man stå kvar i korsningen, notera vem som kommer springande med globala scenarier, vem som bär med sig jord under naglarna – och vem som har med sig kalkylarket. Först då börjar mönstren framträda.

Det är i den andan JEK 2026 tar form. Inte som ännu en arena för färdiga svar, utan som en plats där olika perspektiv får finnas samtidigt, utan att behöva kläs i vare sig tweed eller tygkasse. För framtiden formas sällan av den som ropar högst – utan av dem som orkar lyssna lite längre, från fler håll, och ändå vågar dra sina egna slutsatser.

Text: Magnus J Stark