Veterinärers syn på Ansvarsnämnden har undersökts
För att skydda djurägare och säkerställa god vård finns en nämnd som prövar klagomål mot veterinärer. Hur denna verksamhet påverkar veterinärerna själva och deras arbete har utvärderats i en stor enkätstudie. Trots att få anmälningar leder till påföljder finns en utbredd oro bland veterinärerna.
Att arbeta som veterinär innebär ett stort ansvar – inte bara för djurens hälsa, utan också gentemot djurägare och samhället. I Sverige finns en statlig myndighet, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård, som prövar klagomål från djurägare gällande djurens hälsovård. Nämnden granskar om veterinärer har följt lagar och regler, och kan vid behov besluta om disciplinära åtgärder, som varning eller erinran. Syftet är att skydda djurägare och säkerställa god vårdkvalitet. Men hur ser veterinärerna själva på denna ansvarsnämnd? Vilka är deras uppfattningar, attityder och erfarenheter? Och hur påverkas deras arbetsförhållanden?
För att ta reda på detta har forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), i samarbete med Sveriges veterinärförbund, genomfört en omfattande enkätundersökning. Totalt svarade 1054 veterinärer, varav 819 fullföljde hela enkäten.
Många anmäls – men få fälls
Hälften av de veterinärer som medverkade svarade att de någon gång har blivit anmälda till ansvarsnämnden. För de allra flesta handlade det om ett eller två klagomål. Trots detta hade 80 procent av de som blivit anmälda inte fått någon påföljd.
– Flertalet anmälningar leder alltså inte till att veterinären bedöms ha gjort fel – men processen i sig kan ändå vara påfrestande, säger Agneta Egenvall, som har lett studien och är professor i veterinärmedicinsk epidemiologi vid SLU.
I enkäten fick veterinärerna ta ställning till hur väl nämnden utreder klagomål och om besluten grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det vanligaste svaret var: ”kan inte utvärdera”, följt av ”håller delvis med”. Detta tyder enligt forskarna på en osäkerhet kring hur nämnden arbetar – snarare än ett tydligt förtroende eller misstroende.
Oro, försiktighet och ändrat beteende
Hela 41 procent av veterinärerna uppgav att de oroar sig för att bli anmälda. Omkring en fjärdedel menade också att anmälningar i förlängningen leder till en mer noggrann kommunikation med djurägare och att mer tid läggs på journalföring. Däremot var det få som var övertygade om att nämndens arbete leder till direkta förbättringar för djuren.
Veterinärer som själva blivit anmälda uppgav i högre grad att de lägger extra mycket tid på dokumentation, men det var ganska få (15 procent) som uppgav att de undviker vissa behandlingar eller ingrepp.
Anmälningar påverkar relationer
En tydlig signal var att anmälningar påverkar relationen till djurägare. 63 procent av veterinärerna skulle inte själva vilja ta emot en djurägare som tidigare har anmält dem eller en kollega. Däremot tycks klinikerna som helhet vara mer öppna – bara 27 procent svarade att de trodde att kliniken skulle säga nej.
Kommunikation och kostnader – vanliga orsaker till anmälan
Veterinärerna fick också bedöma vad som ökar risken att bli anmäld. De viktigaste faktorerna ansågs vara: bristande kommunikation med djurägare, att vården blir komplicerad, upplevt felaktig diagnos, förslag på avlivning som djurägaren inte varit förberedd på och vårdens kostnad.
– Det sista är särskilt intressant, säger Agneta Egenvall. Ansvarsnämnden prövar nämligen inte kostnadsfrågor – och ändå spelar de troligtvis en stor roll i anmälningarna.
Ansvarsnämndens betydelse för vårdval och kostnader
Forskarna diskuterar också kostnadsfrågor i sin artikel, eftersom Ansvarsnämnden indirekt kan påverka vilka åtgärder som görs och därmed även kostnaderna. Om veterinärer känner sig pressade att alltid erbjuda den mest avancerade – och dyraste – vården, kan detta leda till så kallad ”defensiv medicin”: att man gör mer än nödvändigt för att undvika klagomål.
Begreppet visade sig vara väl känt bland veterinärerna (67 procent). Samtidigt var två tredjedelar positiva till att anpassa undersökningar och behandlingar efter djurägarens ekonomi, så länge djurskyddet kan upprätthållas.
Slutsats: behov av mer kunskap och tydlighet
Forskarnas slutsats är att många veterinärer känner en oro för att bli anmälda och att det därför finns ett stort behov av mer kunskap – både om hur nämnden fungerar och om hur man som veterinär kan förbereda sig på en anmälan.
– Min förhoppning är att ökad tydlighet och bättre information ska minska oron och stärka förtroendet bland veterinärerna, vilket i slutändan bör gynna både oss veterinärer själva, djurägarna och djuren, säger Agneta Egenvall.
Kontaktperson
Agneta Egenvall, professor i veterinärmedicinsk epidemiologi
Institutionen för kliniska vetenskaper
Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala
agneta.egenvall@slu.se, 070-379 95 44
https://www.slu.se/profilsidor/e/agneta-egenvall/
Den vetenskapliga artikeln
Egenvall A, Enlund KB, Holmquist T & Rosenquist M. 2026. A survey on opinions, perceptions and attitudes of Swedish veterinarians—the Swedish veterinary disciplinary board. Front. Vet. Sci.
https://doi.org/10.3389/fvets.2025.1732118
Mer om ansvarsnämnder i olika länder
Ansvarsnämnder som den i Sverige finns förstås även i andra länder, men hur de är organiserade varierar stort. I Sverige ligger ansvarsnämnden under staten och fattar bindande beslut. I andra länder kan nämnderna vara rådgivande, använda medling i viss utsträckning, eller ligga under branschen. Sverige sticker också ut genom att: anmälningar är kostnadsfria, handlingarna är offentliga, relativt många veterinärer anmäls och medieintresset kring nämndens arbete är stort.
Länk till Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård
Pressbild
(Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om detta pressmeddelande. Klicka för högupplöst foto. Fotograf ska anges.)
Smådjursoperation vid SLU Universitetsdjursjukhuset. Foto: Jenny Svennås-Gillner
