Hållbart på pappret, men inte i havet: ny studie granskar fisket i Nordostatlanten

- Utvecklingen går åt rätt håll, men många fiskbestånd är fortfarande långt ifrån den nivå som anses hållbar. Vi agerar som att vi är framme vid målet, men i själva verket är vi knappt halvvägs, säger Massimilano Cardinale, forskare vid institutionen för akvatiska resurser på SLU och medförfattare till studien som nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskriften Fish and Fisheries.  

Studien analyserar 73 fiskbestånd i Nordostatlanten* och forskarna har undersökt hur väl de återhämtat sig efter tidigare överfiske. 

Fel referensnivå gör oss överoptimistiska…

För att bedöma hur ett fiskbestånd mår använder forskare olika referensnivåer, som är centrala både i de vetenskapliga råden från Internationella havsforskningsrådet, ICES, och i den europeiska fiskeripolitiken.    

En referensnivå anger när fisket måste minska för att undvika att bestånden blir för litet och kollapsar: säkerhetsgränsen MSY Btrigger*. En annan anger hur stort beståndet behöver vara för att ge största möjliga fångster över tid; målnivån BMSY*. 

När forskarna bedömde bestånden i Nordostatlanten utifrån säkerhetsgränsen klassades 70 procent som biologiskt säkra. Men när forskarna i stället jämförde med målnivån nådde inte ens hälften upp till kraven. Mängden biomassa per bestånd i havet var för liten. (Se figur längre ner i nyheten)

– I genomsnitt motsvarar MSY Btrigger bara omkring 60 procent av BMSY, säger Massimiliano Cardinale.

Skarpsillsbeståndet i Östersjön ligger till exempel strax över säkerhetsgränsen. Det tolkas som positivt och att förvaltningen fungerat, men beståndet är fortfarande för litet för att kunna producera maximalt med ny fisk varje år. Biomassan (mängden skarpsill) skulle i själva verket behöva öka ytterligare 40 % för att nå målnivån. 

– Genom att utgå från MSY Btrigger har vi systematiskt överskattat beståndens hållbarhet. De ser hållbara ut på papperet, men de håller fortfarande på att återhämta sig, säger Massimiliano Cardinale. 

… och gör att vi fiskar för mycket för snabbt 

Det här får också direkta konsekvenser för hur stora fångster (fiskekvoter) som beslutas. 

Fram till slutet av 1990-talet var bestånden i Nordostatlanten överfiskade. Sedan dess har fisketrycket stadigt minskat, och när man nu ser tecken på återhämtning finns också stora förväntningar på att fisket ska öka. 

Enligt ICES nuvarande rådgivning kan fisket återgå till maximal nivå (FMSY*) redan när ett bestånd passerat säkerhetsgränsen. Men om skillnaden är stor mellan säkerhetsgränsen och den biomassa som krävs för att upprätthålla ett sådant fiske över tid (BMSY), riskerar beståndet att snabbt minska igen.

–  Om vi börjar fiska för intensivt på bestånd som inte är fullt återhämtade kan det ljus vi nu anar i tunneln snabbt slockna, säger Christopher Griffiths, medförfattare till studien och forskare vid institutionen för akvatiska resurser på SLU.

Återhämtning kräver mer än bara fler fiskar

Studien visar också att återhämtning inte bara handlar om hur mycket fisk som total finns i beståndet. Beståndens åldersstruktur återhämtar sig långsammare än den total biomassa. 

– Bara en dryg tredjedel av bestånden har en åldersfördelning som vi förväntar oss vid hållbart fiske. I många bestånd saknas alltså äldre och större individer, säger Christopher Griffiths. 

Det här har stor betydelse eftersom stora och gamla fiskar producerar mer rom och gör bestånden mer motståndskraftiga mot miljöförändringar. Bestånden kan därför fortfarande vara sårbara även om den totala biomassan ökat. 

För hållbara behövs en annan måttstock

Även om studien visar att hälften av bestånden i Nordostatlanten fortfarande fiskas hårdare än vad som är långsiktigt hållbart (över FMSY) visar forskarnas modelleringar att det är möjligt att nå hållbara bestånd till år 2030. 

– Men då måste vi sluta att betrakta säkerhetsgränsen som en mållinje, och låta beståndens återhämta sig innan vi trycker på gasen. Förvaltningen och rådgivningen måste utgå från BMSY, inte från MSY Btrigger, säger Massimiliano Cardinale. 

– Genom att minska fisketryck totalt sett gör vi det möjligt för bestånden att växa och få en bättre åldersstruktur. Det kommer att stärka deras motståndskraft mot miljöförändringar. Ett försiktigare fiske nu kommer också att gynna fisket på medellång och lång sikt.

Studien “Assessing the Progress of Stock Rebuilding in the Northeast Atlantic Against Levels That Can Produce Maximum Sustainable Yield” har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Fish and Fisheries.  

Variation i säkerhetsgräns i förhållande till målnivå

Figuren nedan visar hur stor säkerhetsgränsen (MSY Btrigger) är i förhållande till målnivån för långsiktigt hållbara fångster (BMSY) för 73 fiskbestånd i Nordostatlanten.

Varje punkt motsvarar ett fiskbestånd. Den streckade linjen vid värdet 1 betyder att nivåerna är lika stora. Om punkten ligger till vänster om linjen är säkerhetsgränsen lägre än målnivån vilket innebär att ett bestånd kan klassas som biologiskt säkert trots att det är betydligt mindre än den storlek som krävs för stabila och maximala fångster.

I genomsnitt motsvarar säkerhetsgränsen cirka 60 procent av målnivån. Punkter under 0,60 visar bestånd där skillnaden är ännu större än genomsnittet.

De tre markerade bestånden är valda för att illustrera olika situationer. Skarpsill i Östersjön (som nämns i nyhetstexten) ligger nära genomsnittet, där säkerhetsgränsen motsvarar cirka 60 procent av målnivån. Rödtunga i Nordsjön och Skagerrak är ett exempel där skillnaden är stor (säkerhetsgränsen motsvarar 34 procent av målnivån), medan makrill i Nordostatlanten visar motsatsen, där nivåerna nästan sammanfaller (97 procent).