Hjälp SLU att hitta vilda honungsbin i sommar

I år fortsätter SLU med förra årets upprop till allmänhet och biodlare om att rapportera fynd av vilda honungsbisamhällen. Det är en del av det europeiska projektet Free-B.

– Med tanke på att vi gick ut en lite sent med uppropet i 2025, fick vi hyfsat bra respons från allmänheten. Vi fick in rapporter från södra Skåne till Umeå. Under våren 2026 kommer vi att följa upp en del av dessa för att registrera överlevnad, men vi vill gärna ha in fler fynd, säger Joachim de Miranda, forskare vid SLU och projektledare för den svenska delen av projektet Free-B.

Bilder och filmer

De flesta som skickade in rapporter bifogade bilder och filmer. Det gör det lättare att bekräfta att det är just honungsbin och inte getingar eller andra kryp.

– De som rapporterade under 2025 kan tydligen sina bin! De flesta rapporter var för honungsbin bosatta i ihåliga träd. Bin som bosätter sig i skorsten, väg eller tak oftast tas bort, för att inte blir till besvär. Men det verkar som att bin som bor i ett träd och lite längre bort från allmänheten får stanna kvar, så länge de inte stör, säger Joachim de Miranda.

Viktig pollinatör

Det europeiska honungsbiet, Apis mellifera, är en del av vår ursprungsfauna och har spelat en viktig roll i både natur och kulturhistoria. Men i dag är de vilda bestånden starkt hotade – om de ens finns kvar. Nästan hela det genetiska arvet bevaras nu inom biodlingen.

– Honungsbin är unika som pollinatörer – de är aktiva från tidig vår till sen höst och kan täcka lantbrukets storskaliga pollineringsbehov. Att förstå och bevara deras naturliga förmåga att överleva är avgörande för både biologisk mångfald och livsmedelsförsörjning, säger Joachim de Miranda.

Var kan det finnas vilda honungsbin?

Ett vilt honungsbisamhälle bor ofta i en hålighet några meter ovanför marken, med en liten ingång. Det kan vara i ett gammalt träd, en klippskreva, en vägg eller en skorsten. Under soliga dagar syns ofta aktivitet vid ingången – bin som flyger in och ut, och vaktbin som håller vakt. 

– Det är särskilt värdefullt att hitta fler vilda bisamhällen långt från biodlingarna, eftersom det kan tyda på en hel population av vilda bisamhällen som överlever helt självständigt, säger Joachim de Miranda.

Hur klarar de sig?

En fråga som projektet vill ha svar på är hur vilda populationer hanterar varroakvalster, en parasit som för med sig dödliga virussjukdomar. Det kom ursprungligen från Asien och upptäcktes i Sverige på 1980-talet. Vanligtvis dör drabbade bisamhällen inom några år om inte biodlaren bekämpar kvalstret.

– Vi vet att honungsbin kan överleva en längre tid med varroakvalstret under specifika förhållanden. Det har vi sett i vår forskning på en population av bisamhällen på Gotland. Men vi vet inte hur vanliga sådana vilda populationer är eller hur de klarar sig i längden, säger Joachim de Miranda.