Viktbärande förmåga hos islandshästar undersökt
Hur mycket en ryttare maximalt får väga är en omdiskuterad fråga, och det förekommer att ridskolor och turridingsföretag inför viktgränser. Samtidigt är den vetenskapliga kunskapen om vad som påverkar hur mycket en häst kan bära begränsad.
Tidigare forskning visar att en ökad ryttarvikt kan leda till ett tydligare fysiologiskt svar hos hästen, påverka dess rörelsemönster, och eventuellt hälsan och beteendet. Detta är särskilt relevant för islandshästen som är en relativt liten ras (ca 140 cm i mankhöjd).
I en nyligen publicerad avhandling fick ägare till islandshästar som användes för turridning och i ridskolor göra en subjektiv bedömning av hur väl varje häst fungerade i verksamheten. Hästar med högre mankhöjd, rygghöjd och korshöjd uppfattades ha en bättre viktbärande förmåga än dem mindre hästarna. Studien visade även att Islandshästar som deltog i ett avelsvärderingstest generellt var högre framtill (mankhöjd) i förhållande till baktill (rygg och kors), hade en rakare rygglinje och lägre hull, jämfört med turridnings- och skolhästarna.
Även träningens betydelse undersöktes. Efter en sju veckors träningsperiod visade hästar som tränades med ryttare tecken på en förbättrad viktbärande förmåga, medan de som tränades utan ryttare snarare visade motsatt effekt. Detta indikerar att uppsutten träning är fördelaktig för viktbärande förmåga. I avhandlingen ingick även en studie som undersökte om det gick att uppskatta en hästs viktbärande förmåga med ett standardiserat arbetstest på rullmatta utan ryttare och vikter. Resultatet visade att ett sådant test förmodligen inte är lämplig för detta ändamål. Sammanfattningsvis verkar båda exteriör och träning påverka hästens viktbärande förmåga och denna kunskap kan fungera som en vägledning för till exempel ridskolor.
Kontakt
-
Person
