Lovande metod för sanering av DDT i mark
Insektsmedlet DDT förbjöds för ca 50 år sedan, men på vissa platser är marken fortfarande kraftigt förorenad och svår att sanera. En ny avhandling från SLU har konstaterat att flera innovativa saneringsmetoder inte fungerar i fält, men utvecklade i stället en teknik som kan fungera betydligt bättre.
Avhandlingen bygger på idén att DDT-förorenad mark skulle kunna renas med hjälp av svampar som är specialiserade på att bryta ned vedämnet lignin. Dessa svampar utsöndrar ett enzym som är både kraftfullt och bredverkande, och i laboratorieförsök har de även visat sig kunna bryta ned DDT. Men metoden hade inte prövats i större skala ute i fält.
– Vi kunde dessvärre konstatera att laboratorieresultaten inte höll i fält, men i stället banade studierna väg för nya och oväntade forskningsspår, berättar doktoranden Stephanie Casey.
Stort behov av DDT-sanering på gamla skogsplantskolor
När förbudet mot DDT trädde i kraft i Sverige på 1970-talet var det vanligt att använda denna pesticid på plantskolor för att skydda skogsplantor mot angrepp av skadedjur. Därför finns det mycket DDT i marken på många gamla plantskolor. För att få en bättre bild av problemets omfattning gjorde Stephanie Casey markanalyser på nio svenska plantskolor.
– På många plantskolor kan det förekomma halter omkring 100 mg DDT per kilo torr jord inom mindre delområden, med ett genomsnitt på runt 10 mg per kilo. Det ska jämföras med 1 mg per kilo, som är Naturvårdsverkets generella riktvärde för när föroreningen kan utgöra en risk för människors hälsa eller miljön vid mindre känslig markanvändning, säger Stephanie.
Halterna av DDT varierade alltså betydligt, både inom och mellan plantskolorna. Marken var särskilt förorenad på ställen där det hade förekommit spill, t.ex. där plantorna doppades i DDT. Och det är också där det finns störst behov av sanering idag.
Jorden behövde tvättas först
Att övergången från laboratorieförsök till fältförsök inte fungerade visade sig ha två huvudsakliga orsaker. För det första är DDT och dess nedbrytningsprodukter starkt bundna till jordpartiklar – ämnena är inte vattenlösliga och därför inte särskilt tillgängliga för svamparna.
För det andra finns det utmaningar med att få vitrötesvampar att växa och trivas i mark utomhus, i stor skala. De måste konkurrera med en mängd andra organismer i marken och både jord- och klimatförhållanden kan variera. De svampar som kan bryta ner DDT föredrar dessutom ofta att växa på trä, i skogar, medan DDT-föroreningen finns på stora fält avsedda för plantering.
– Därför prövade vi en kombinationsteknik där vi lyfte bort jord från de allra mest förorenade platserna och ”tvättade” den under mer kontrollerade förhållanden, förklarar Stephanie. Och detta fungerade bra. Jord som har tvättats ren från DDT skulle kunna återföras eller användas på en ny plats utan risk för läckage av DDT.
Under tvättprocessen, som sker med hjälp av tensider, hamnar DDT i en lösning. Denna lösning överförs till en bioreaktor, där tillsatta svampar kan bryta ned DDT i vätskefasen.
I Stephanie Caseys pilotstudie fungerade detta bra. Att rena mark från DDT i två steg – där föroreningarna först överförs i en lösning och sedan bryts ned genom svampbehandling – tycks alltså vara en realistisk strategi för sanering av DDT-förorenad mark.
Viktig fråga för markägare
Avhandlingen påminner oss om vikten av att lära sig av historiska misstag. Vi har fortfarande problem med markföroreningar som tillkom för flera årtionden sedan, och hanteringen av dessa förorenade områden är fortfarande en stor utmaning.
– Stephanies arbete finansierades av problemägare som ville hitta nya strategier för att komma till rätta med DDT-förorening. Tack vare avhandlingen har vi fått en bättre förståelse för hur vi kan gå vidare, även om det fortfarande återstår arbete för att hitta metoder som fungerar i fältskala, avslutar Stephanies huvudhandledare professor Karin Wiberg.
------------------------
Stephanie Casey försvarar sin avhandling ”DDT in aged, contaminated soils from Swedish forest nurseries - treatment with white-rot fungi” vid SLU i Uppsala den 29 april 2026 kl 13:00.
Kontaktpersoner
Stephanie Casey, doktorand
Institutionen för vatten och miljö
Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala
stephanie.casey@slu.se
Ulrika Jansson Klintberg, kommunikatör
Institutionen för vatten och miljö, SLU
ulrika.jansson.klintberg@slu.se, 018-67 31 03
Pressbild
(Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om denna nyhet. Klicka för högupplöst bild. Fotograf ska anges.)
Stephanie Casey samlar in jordprover på en plantskola med DDT-förorenad mark. Foto: Anna-Karin Dahlberg
Mer om vitrötesvampar och DDT
Vitrötesvampar växer ofta på trä och kan bryta ned lignin, en växtmolekyl som är mycket motståndskraftig mot nedbrytning. Svamparna bryter ner ligninet genom att producera nedbrytande enzymer som frigörs från cellerna och producerar oxiderande radikaler som kan spridas i materialet och bryta ned lignin utanför cellernas direkta närhet. Dessa enzymer är mycket ospecifika, vilket innebär att de även kan oxidera DDT och dess nedbrytningsprodukter, liksom andra miljöföroreningar.
DDT och dess stabila nedbrytningsprodukter är hydrofoba och ansamlas därför i fettvävnad och transporteras uppåt i näringskedjorna. Under 1960-talet blev det tydligt att DDT är skadligt för fåglar, fiskar och andra vilda djur, och bekämpningsmedlet förbjöds efterhand. Det finns dock fortfarande många förorenade platser i Sverige som kräver sanering.