Relationer och empati i fokus när stadens grönska ska räcka till fler

– Vi vet att det stadsnaturen är viktig för människor och den biologiska mångfalden. Utmaningen ligger i att önskelistan på allt vi vill ha av naturen blir allt längre. Hur ska vi hantera det?

Den frågan ställer sig Sara Borgström, lektor i förvaltning av städers grönområden och landskap, samt docent i hållbar stadsutveckling vid SLU. Sedan 20 år tillbaka kretsar hennes forskning kring hur städers mångfunktionella natur, allt från fickparker (små parker i täta stadsmiljöer) och gröna tak i stadskärnan till gröna kilar och vidsträckta skogar och våtmarker i stadens omland, kan förvaltas långsiktigt hållbart.

Utmaningarna kring stadsnaturen har under lång tid mest handlat om att säkerställa att den är en del av hela stadslandskapet och inte fragmenteras för mycket samt avvägningar mellan naturvård, kulturvård och traditionellt friluftsliv. Några exempel är Nationalstadsparken och Stockholms naturreservat, miljöer som Sara Borgström har arbetat mycket med. Även om det har funnits konflikter, har de oftast gått att lösa.

– Nu har intressena för den obebyggda marken i städer blivit betydligt fler, där grönområden alltmer utgör en del av klimatanpassningsarbetet. Det kan exempelvis handla om omhändertagande av vatten vid översvämning, som en viktig miljö för att stödja folkhälsa både generellt och vid rehabilitering av fysisk och psykisk sjukdom, vilket ställer stora krav på tillgänglighet.

Allra senast kommer nu behovet av obebyggd mark och stadsnatur för lokal beredskap, som möjlighet till matodling, vattenförsörjning och att bistå med ved, vid kris och krig.

”Kroniskt svårt”

– När flera aktörer med olika intressen ska samsas på en plats, ett mångfunktionellt grönområde, uppstår lätt slitningar och i värsta fall långvariga konflikter. Det här är kroniskt svårt och det kommer inte att bli lättare i framtiden. Samtidigt ska människorna inte bara samsas med varandra, utan också med naturen och dess biologiska mångfald som de använder.

Utifrån sin forskning om samarbete och dialoger, är hennes fokus nu på relationer som ett sätt att förstå och hantera denna komplexitet.

– Hur kan vi utveckla bättre sätt att samarbeta? De grönområden vi ser i dag är präglade av ett långt samspel mellan naturen och människans val och beslut. Och så kommer det att vara även framöver. Därför måste vi utifrån områdenas ekologi på ett mer proaktivt sätt engagera oss i hur människorna, platsen och dess arter kan samsas.

Hennes akademiska hemvist står på flera ben – geografi, systemekologi och naturresursförvaltning och hennes drivkraft som forskare bottnar i en vilja att hitta lösningar på komplexa hållbarhetsutmaningar och att göra det tillsammans med alla de aktörer som besitter avgörande kunskap.

– Ofta är det inte kunskapsbrist som är problemet, utan att de som har kunskapen inte har forum, makt eller möjlighet att träffas och arbeta tillsammans. Jag är övertygad om att vi kan göra bättre.

Lokal kunskap

Så vad krävs för att göra bättre och förena olika intressen kring en och samma plats i ett tätnande stadslandskap?

– En viktig del är att arbeta med människor som har lokal kunskap om platsen och att involvera dem i frågor som rör dess planering, skötsel och användning. Vi behöver mobilisera kunskapen som finns och ta hand om den, för att inte hamna i luven på varandra. Många gånger har man mer gemensamt än man först tror och är i grunden mycket mån om att grönområdet ska fungera på ett bra sätt för så många som möjligt.

Hon betonar också vikten av relationer när det kommer till lokalt engagemang och att involvera känslorna för att navigera rätt.

– Precis som det är mellan människor, är du oftast mer engagerad i en plats som du har en relation till och känner empati för, vilket är en viktig startpunkt för de flesta som arbetar med stadens natur oavsett organisation. Att ställa sig frågan: Varför är den här platsen viktig för dig? Och att sedan också lyssna till andras svar, är en bra startpunkt.

Om mobilisering av lokal kunskap och empati är vägen framåt så höjer hon samtidigt ett varningens finger för det hon kallar projektfällan. Vi har många lokala samarbetsprojekt i stadsnaturen idag, men de allra flesta har tillkommit genom att man har kämpat till sig extra finansiering i projektform. Projekt är korta och ska oftast vara innovativa, vilket är problematiskt ur både socialt och ekologiskt perspektiv.

– Vad händer när projektet är slut och inte ses som innovativt längre? Det är viktigt att våga testa utan att fastna i innovationsprojekt, vilket riskerar att bli goda exempel som aldrig skalas upp. Sådana lärande exempel behöver snabbt komma ut i bredare sammanhang och bli det nya sättet att arbeta på. Här blir det intressant att se hur detta går när den nya naturrestaureringslagen ska genomföras under kommande år.

Hållbar biosfär

Sara Borgström kommer närmast från KTH, där hon arbetat som lektor i tio år och var innan dess verksam forskare på Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet. På KTH brann hon för att förmedla ett viktigt perspektiv till studenterna inför deras – ofta teknikfokuserade – framtida yrkesroller.

– Jag blev den mossgröna miljövetaren som i alla sammanhang förespråkade vikten av en hållbar biosfär, att vi måste säkerställa att naturen och dess biologiska mångfald fungerar, vilket är lätt att glömma bort i arbetet med komplexa och utmanande hållbarhetsfrågor som energieffektivisering, cirkulär ekonomi och social rättvisa.

I vintras började hon på Institutionen för stad och land på SLU, där hon nu lär känna nya forskarkollegor, lärare och studenter.

– Ännu en gång byter jag vetenskapligt sammanhang och breddar därmed min förmåga att förstå och arbeta med mångfunktionell stadsnatur på ett långsiktigt sätt. SLU ligger i framkant vad gäller bred tvärvetenskaplig forskning och undervisning om dessa frågor så jag känner mig verkligen hemma.

Den tvärvetenskapliga miljön ser hon som en förutsättning för att kunna utveckla nya arbetssätt för framtidens hållbara stadslandskap.

– Framgångsrik utveckling och användning av kunskap behöver bred tvärvetenskaplig kompetens som kan koppla samman djup specialistkompetens och överbrygga mellan olika kunskapsfält, aktörer och nivåer. I slutändan handlar även forskning mycket om goda relationer.

KARIN MONTGOMERY