Så kan outnyttjade rester från jordbruket bli en strategisk resurs i bioekonomin

I en bioekonomi används förnybara, biologiska resurser istället för fossila råvaror. Jordbruket har en stor potential att bidra med hållbar biomassa, men det krävs riktade styrmedel för att göra uttagen på ett hållbart sätt, effektivisera förädlingen och stimulera marknadsutvecklingen.

—  Det finns ett stort intresse från myndighetssidan att få ett underlag för hur ett hållbart biomasseuttag kan se ut, säger Thomas Prade, forskare vid institutionen för biosystem och teknologi som är en av författarna av rapporten. Det har motiverat oss att det finns intressenter som väntar på resultat för att kunna göra någonting.

När biomassa kommer från outnyttjade resurser inom jordbruket, som rester och mellangrödor, konkurrerar det inte med livsmedelsproduktion, vilket är en viktig fördel. Den nya policy briefen handlar om skörderester, vilket inkluderar exempelvis halm från spannmål och oljeväxter samt blast från t.ex. sockerbetor och potatis. Förslaget framhåller också mellangrödor som en resurs som kan skördas för till exempel biogasproduktion. Odling av exempelvis oljerättika, honungsört eller rajgräs mellan två huvudgrödor har införts som ett verktyg för att öka markens kolinlag­ring, minska näringsläckaget och ha bevuxen mark året om men odlas inte idag med avsikten att de ska skördas.

—  Vår forskning på SLU visar hur markkolsnivåer, som en del av jordhälsan, kan bibehållas när växtresterna förs bort istället för att vara kvar på åkern, säger Thomas Prade. Och vi ser att det i stora delar av landet går att använda mellangrödorna för att kompensera för bortföringen av skörderesterna. Det finns dock regionala skillnader. I vissa delar av landet kan både skörderester och mellangrödor bortföras, medan i andra områden måste antingen halm, mellangrödor eller båda vara kvar för att bibehålla markkolsnivåerna.

En inhemsk bioeko­nomi för livsmedel, foder, bränslen och material kan öka energisäkerheten och beredskapen i krissituationer, stärka landsbygden och ge biogen kol som råvara till industrin. Dessutom möjliggörs strängare miljö­kontroller och bättre spårbarhet.

— Vi vill bidra till att stödja den växande bioekonomin och då behövs ett bra regelverk som underlättar för lantbrukarna, säger Thomas Prade.  Vi måste även bygga ut sidan som tar hand om biomassan, till exempel proteinraffinaderier och biogasanläggningar, och marknaden måste också utvecklas.

För att kunna använda biomassan från jordbruket på ett hållbart sätt har författarna identifierat fyra rekommendationer. 

Centrala policyrekommendationer

1. Eliminera ekonomiska och marknadsmässiga hinder

Det är i nuläget sällan lönsamt att samla in och använda biomassa från jordbruket. För att bemöta ekonomiska och marknadsmässiga hinder föreslås riktade ekonomiska incitament, så som subventioner och stöd, samt införandet av kolkrediter, där verksamma åtgärder för kolinlagring kompenseras.

2. Åtgärda logistiska och tekniska begränsningar

Skörderester och mellangrödor kan ha hög vattenhalt och vara tung att transportera, vilket gör transportkostnader höga och kräver tunga maskiner med risk för markpackning. Lokala anläggningar och bättre teknik för komprimering, lagring och transport kan vara möjliga lösningar, samt stöd för skonsam skördeteknik som medför låg markpåverkan.

3. Hantera agronomiska och miljömässiga avvägningar

Att ta bort växtrester från åkern påverkar näringsbalansen, utsläpp av växthusgaser och kolinlagring beroende på hur et görs. Målkonflikten kräver därför platsanpassade strategier som utformas på fältnivå. Återföring av näring från till exempel rötrester bör främjas.

4. Utveckla regelverk, kunskap och markanvändning

Nuvarande regler och stöd gör det svårt att använda dessa outnyttjade resurser fullt ut, där exempelvis regler för tidsintervall för skörd av mellangrödor kan krocka med dåliga markförhållanden. Regelverken bör anpassas och harmoniseras med bioekonomi- och klimatmål. Stärkt rådgivning, digitala verktyg och precisionsjordbruk bidrar till att optimera uttag, minska miljörisker och samtidigt öka resurseffektiviteten.