Hur kan kompetensutveckling bidra till systemförändring?

Det var egentligen först när jag satt på konferensen som två saker blev tydliga för mig: något vi hade tänkt rätt om – och något viktigt jag hade missat.

I våras publicerade vi en rapport där vi analyserade möjliga utvecklingsvägar för den kompetensutveckling som sker inom den strategiska planen för EU:s jordbrukspolitik. I rapporten utgick vi från teorier om vuxnas lärande utifrån målgruppens inneboende motivation och drivkraft för lärande och förändring. Vi förordade bättre koordinering av insatser och högre delaktighet från lokala aktörer, samt att det stelbenta regelverk som försvårar målgruppsanpassning skulle minskas. Vi lyfte fram den relativt nya forskningen kring Innovation Support Services, som går ut på att anpassa insatser efter individens läge i sin förändringsprocess.

Under konferensen stod det klart att Innovation Support Services har fortsatt att stärkas i forskningen som vägen framåt. Där tänkte vi alltså rätt och vi gav också några goda exempel i rapporten. Däremot blev jag påmind om kopplingen till de tre typerna av innovationspolicy; 1) linjär innovation (technology transfer), 2) innovationssystem, och 3) transformativ innovation (systemförändring). Jag blev full i skratt – jag undervisar ju själv om detta för studenterna på Alnarp! Jag satt där på konferensen och tänkte att om vi hade använt de tre innovationsmodellerna i vår rapport, hade det kunnat ge oss ett bättre sätt att förklara vad som behöver förändras i dagens kompetensutveckling.

En belgare berättade att trots att rådgivare idag är intresserade och villiga att arbeta enligt de två senare modellerna, är de i praktiken ofta fast i ett arbetssätt som mest liknar den första – linjär innovation – på grund av bristande tillgång till kunskap och nätverk, samt snåriga upphandlingsregler inom exempelvis just CAP.

En fransk forskare förklarade att vi ofta antar ett strukturellt sätt att tänka kring rådgivnings- och kompetensutvecklingsinsatser, men att vi behöver se på hur det fungerar i praktiken.

Jag funderade: Har vi gjort det för enkelt för oss när vi tänker på kompetensutvecklingsinsatser? Ja, enligt de båda forskarnas erfarenhet.

Det är forskningens uppgift att tydliggöra vad som sker i praktiken för beslutsfattare. Jag tänker att vuxnas lärande, Innovation Support Services och de tre typerna av innovationspolicy hänger ihop. De visar framväxten av angreppsätt inom samhällsutvecklingen, men också en flexibilitet att anpassa arbetssättet efter situationen. Särskilt när samhället vill att lantbruket förflyttas i en mer hållbar och robust riktning som kanske inte alltid är logisk ur ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv.

De arbetssätt som visat sig fungera i sådana situationer är i högre grad målgruppsanpassade, behovsstyrda, bygger på tillit, trygghetsskapande, att få dela sina erfarenheter med andra, samt en sammanhängande progression i lärandet över tid. Hur kan vi forma kompetensutvecklingen inom CAP i den riktningen? Då kan vi börja röra oss mot en systemförändring.

Läs mer i rapporten ”Effektivare kompetensutveckling, ett kunskapsunderlag för policyutveckling”