Europas tallars krav på miljö kartlagda

På den europeiska kontinenten växer tallar på solvarma och torra sluttningar i medelhavsområdet. Andra tallarter bildar trädgräns både längst upp i Skandinavien och på hög höjd i Centraleuropas bergsmassiv.

Det har saknats en samlad beskrivning av arternas ekologi, skötsel och ekosystemtjänster, men nu har en forskargrupp gjort en systematisk litteraturöversikt där de viktigaste arterna ingår. Tallarnas miljökrav är viktiga att beakta i ljuset av ett förändrat klimat.

Av världens 110 tallarter brukar tio räknas som de huvudsakliga europeiska tallarterna. De kan grovt delas in i tre funktionella grupper med olika miljökrav:

Brandanpassade tallar

I den första hittar vi aleppotall (Pinus halepensis, Aleppo pine), terpentintall (P. pinaster, Maritime pine) och turkisk tall (P. brutia, Turkish pine). De utmärks av anpassning till torra miljöer och brand, med kottar som släpper sina frön vid höga temperaturer. Dessa tallar växer naturligt i medelhavsområdet från Iberiska halvön till Mellanöstern. Med ett varmare klimat kan de expandera till nya miljöer, men de kan också tvingas bort från sina nuvarande platser om torkan och skaderisken förvärras.

Alpina tallar

En annan grupp är de höghöjdsanpassade arterna cembratall (P. cembra, Swiss stone pine), bergtall (P. mugo, Mountain pine) och ormskinnstall (P. heldreichii, Bosnian pine) som växer på hög höjd i Pyrenéerna, Alperna och bergsområden längre österut. Det här är arter som blir mycket gamla, växer långsamt och tål låga temperaturer. Cembratall bildar trädgräns i många områden, upp till 2300 meter över havet. Liksom de svenska fjällarterna hotas de om klimatet blir varmare, då de tvingas flytta uppåt tills det inte längre går. Cembratallen och bergtallen är viktiga som erosionsdämpare och är därför nödvändiga för att hindra skred och påverkan på vattenföringen.

Bred anpassning

Vår ”svenska” tall (P. sylvestris, Scots pine) är unik med sin stora spridning. Arten är den volymmässigt största av alla trädslag i både Spanien, Sverige, Finland, Polen och Baltikum. Näst efter den stickiga enen är tallen det mest spridda barrträdet i världen, med en utbredning från Västeuropa till östra Kina.

Vår tall är mer utsatt om det brinner än de brandanpassade arterna i medelhavsområdet, och den klarar inte torka lika bra. Däremot har arten en stor inbördes genetisk variation som är viktig att ta vara på när klimatgränserna flyttas.

Svarttallen (P. nigra, Austrian pine) räknas också in i samma grupp, det vill säga en tall med intermediära och breda miljökrav men också den känslig för torka i ett varmare klimat.

Ätbara frön och hotad relikt

Utöver de tre nämnda grupperna hittar man arter som pinje (P. pinea, Stone pine), känd för sina pinjenötter, och makedonisk tall (P. peuce, Macedonian pine), en rödlistad relikt som har överlevt flera istider. Den finns i några fragmenterade populationer på hög höjd i Balkanområdet.

Både skötsel och bevarande

Gemensamt för släktet tall i Europa är att trädslagen inte trivs i skugga, att de har måttfulla krav på markegenskaper och att de i allmänhet har bra virkeskvalitet. Utöver timmer bidrar tallarna med bland annat hartser och nötter, och i flera fall är de viktiga som erosionsskydd. Däremot finns en stor spridning i anpassning till miljön, från de torktåliga medelhavsarterna till de köldanpassade trädgränsbildarna.

Även om flera arter är anpassade till brand så utgör torka och bränder en utmaning, särskilt i södra Europa. När klimatet blir varmare kan man förvänta sig en spridning av arter som svarttall, terpentintall, pinje och aleppotall mot norr. ”Vår” tall kan tvingas norrut från sydöstra och centrala Europa. Höghöjdsarter som cembratall och bergtall pressas högre upp i bergen.

För att öka motståndskraften mot klimatförändringarna ställs alltmer tallskog om till blandskog, även om tallarterna ofta bildar monokulturer spontant. I Centraleuropa blandas tallen med lövträd som bok, lind och björk. Terpentintallen växer ibland med kastanj, ek och eucalyptus, och aleppotallen med pinje, stenek eller korkek.

För flera tallarter är bevarande ett viktigt mål. Dit räknas till exempel ormskinnstall som finns i fragmenterade bestånd, relikten makedonisk tall och de alpina cembratall och bergtall, som är viktiga som erosionsskydd.

Mats Hannerz

Hela rapporten finns nedladdningsbar: