1,5 miljarder i krisstöd – kan lantbrukets konkurrenskraft stärkas på annat sätt?

Många företag har mött kraftiga kostnadsökningar på kort tid. I ett sådant läge kan ett stöd bidra till att minska osäkerheten och stärka likviditeten.

Det är också viktigt att konstatera att krisstöd och långsiktiga investeringar inte fyller samma funktion. Ett krisstöd syftar till att hjälpa företag genom en period av exceptionella påfrestningar. I vissa fall kan det vara avgörande för att livskraftiga företag inte ska tvingas minska produktionen, skjuta upp investeringar eller i värsta fall lämna näringen.

Hur kan konkurrenskraften stärkas?

Den här texten är därför inte ett argument mot krisstöd. Den är ett försök att resonera kring en annan fråga: hur hade samma summa kunnat användas om målet enbart varit att stärka konkurrenskraften på lång sikt?

Forskningen ger inget enkelt svar, men den pekar återkommande på investeringar, innovation, kunskap, ledarskap och anpassningsförmåga som viktiga faktorer bakom konkurrenskraftiga jordbruksföretag.

Tänk därför att de 1,5 miljarderna inte hade fått användas som kompensation för ökade kostnader. Tänk att pengarna istället måste användas för att stärka framtida konkurrenskraft.

Flytta fokus

Kanske kan resonemanget också ses som en del av det som ibland beskrivs som en grön uppväxling av svenskt lantbruk. Inte i betydelsen att det finns en given lösning, utan i betydelsen att fokus flyttas från att hantera enskilda kostnadschocker till att fundera över hur produktion, konkurrenskraft och investeringsvilja kan stärkas över tid.

Vad hade vi då valt? Mer forskning? Investeringar i vattenförsörjning? Energilösningar? Teknikutveckling? Förädling? Kompetensutveckling?

Företagsledning kan utgöra skillnad

Ett område som sällan får samma uppmärksamhet som teknik och investeringar är företagsledning. Samtidigt visar både svensk och internationell forskning att skillnader i företagsledning och beslutsfattande kan förklara betydande skillnader mellan företag med liknande förutsättningar.

Två gårdar kan ha samma jordar, samma klimat och samma marknadspriser men ändå utvecklas mycket olika över tid. Skillnaderna handlar ofta om strategi, uppföljning, arbetsorganisation, investeringar, ledarskap och förmågan att genomföra förändringar.

Är utvecklingsprogram ett alternativ!

Många lantbrukare investerar regelbundet i mark, byggnader, djur och maskiner. Frågan är om vi ibland underskattar värdet av investeringar i företagets ledning, organisation och utvecklingsförmåga.

Ett möjligt exempel skulle kunna vara ett utvecklingsprogram där företag frivilligt söker stöd för företagsutveckling, ledarskap, strategiarbete och kompetensutveckling. Om 10 000 företag deltog skulle det motsvara ungefär 150 000 kronor per företag.

Men här uppstår en viktig fråga: bör staten verkligen betala allt?

Egen finansiering ger starkt resultat

Erfarenheter från både innovationsprogram och företagsutveckling talar för att resultaten ofta blir starkare när företagen själva investerar en del av resurserna. Medfinansiering handlar inte främst om att minska statens kostnader utan om att skapa engagemang och ägarskap. Företag som själva satsar tid och pengar tenderar också att ställa högre krav på att insatsen leder till resultat.

Krisstöd inte alltid effektivt på sikt

Naturligtvis finns inga garantier. Varken stöd, investeringar, utvecklingsinsatser eller forskning ger automatiskt bättre resultat. Men det gäller också krisstöd. Ett stöd kan vara avgörande för att hantera en akut situation utan att för den skull förändra företagets långsiktiga produktivitet eller konkurrenskraft. Att stabilisera ett företag och att stärka dess konkurrenskraft är ofta närbesläktade mål – men de är inte alltid samma sak.

Starkare vid nästa prövning

Kanske är därför den mest intressanta frågan inte om lantbruket ska få stöd eller inte. Kanske är den mest intressanta frågan vilka investeringar som bäst stärker företagens förmåga att möta nästa kris, nästa prisuppgång eller nästa omställning.

För i slutändan handlar konkurrenskraft inte bara om att klara det kommande året. Den handlar om att vara starkare när nästa prövning kommer.

Och kanske är det där den verkligt intressanta frågan finns. När vi talar om att stärka svensk livsmedelsproduktion – talar vi då främst om att stödja produktionen eller om att utveckla företagen?

Varje satsning en prioritering

Så låt oss återvända till frågan i rubriken. Om staten hade haft 1,5 miljarder kronor att investera i lantbrukets långsiktiga konkurrenskraft – hur hade pengarna använts bäst?

Vi kommer aldrig att få veta utfallet. Men själva frågan är värd att ställa. För varje krona som används för att hantera dagens problem är en krona som inte kan användas för att bygga morgondagens konkurrenskraft.

Det innebär inte att krisstöd är fel. Men det innebär att varje satsning också är en prioritering.

Konkurrenskraft byggs sällan genom en enskild åtgärd. Den byggs genom de val vi gör, år efter år, om vad som ska stabiliseras, utvecklas och investeras i.

Och kanske är det just där den verkliga diskussionen borde börja.