Hallå där Sanna Ignell!

Hej Sanna, vem är du?

- Jag började läsa till landskapsingenjör och sedan tog jag en master i landskapsarkitektur. De senaste fem åren har jag doktorerat och i våras disputerade jag inom ämnet landskapsarkitektur med projektet “Hållbar etablering av vedartad vegetation på skolgårdar i urbana miljöer”. Det var på så sätt jag kom in i barnfrågorna. Jag har också tidigare arbetat som bland annat Skolgårdsförvaltare utanför SLU.

Vad gör du i dag?

-  Jag är kvar på LAPF och undervisar på halvtid om vegetation för blivande landskapsingenjörer och landskapsarkitekter och forskar på halvtid. Just nu är jag engagerad i ett projekt som delvis är en fortsättning på mitt doktorandprojekt. Det syftar till att tillgängliggöra information om vegetationsfrågor på skolgårdar för praktiker som planerare och skolgårdsförvaltare. I en intervjustudie som vi gjorde kom det fram att det saknades riktlinjer och information om skolgårdsvegetation bland praktiker.

Varför tycker du att SLU:s forskning om barn och landskap är viktig?

- Jag tycker att landskapsperspektivet är intressant för att man får så många vinklar på barns utemiljö. Barn är viktiga för framtiden och har sällan möjlighet att bli hörda. Det är också svårt att se till att vegetationen överlever på skolgårdar. Dels sliter barnen på vegetationen, dels finns det från början väldigt många svårigheter att få den på plats. Det är svårt att få acceptans för vegetation av säkerhetsskäl. Det finns en oro för att barn ska skada eller gömma sig. Och om det inte finns någonting där från början, så det är väldigt svårt att etablera något nytt. Det var någonting som blev tydligt under doktorand-projektet. Det är svårt att börja från noll helt enkelt.

Text: Malin Åberg Aas