När skogen torkar ut – beredskap för en varmare framtid

Vid SLU forskar doktoranden Emily Viola Delin om hur skogar reagerar på långvariga torrperioder – och vad det betyder för Sveriges beredskap i ett förändrat klimat.

Hennes forskning fokuserar på att modellera abiotiska störningar – stormar, bränder och särskilt torka – för att förstå hur skogsskötsel kan göra skogarna mer motståndskraftiga mot framtida påfrestningar.

– Torka kallas ibland för en långsam kris, förklarar Emily Delin.
– Den utvecklas gradvis och går ofta obemärkt förbi tills effekterna blir omfattande. När vi väl ser synliga tecken i skogen har stressen redan byggts upp under lång tid – därför är tidig övervakning och beredskap helt avgörande.

När skogen torkar ut

Vid Asa försökspark i södra Sverige samlar Emily och hennes kollegor in långsiktiga data om markfuktighet, årsringar och vattenflöden för att förstå hur torka påverkar skogarna över decennier.

– Vi är fortfarande i ett tidigt skede, säger hon, men det här unika datamaterialet hjälper oss att se hur torka påverkar tillväxt, återhämtning och vattenbalans över tid.

Även när träden överlever blir de ofta svagare – mindre motståndskraftiga mot nya påfrestningar som stormar, insektsangrepp eller bränder.

– Skogliga stressfaktorer uppträder sällan isolerat, påpekar Emily.
– De samverkar och förstärker varandras effekter. En torka tar inte slut bara för att det börjar regna igen – den lämnar spår som gör det svårare att klara nästa störning.

Till skillnad från bränder eller stormar är torka inget man kan släcka eller stoppa i stunden.
– Den utvecklas tyst, under veckor eller månader, säger Emily Delin. Det är just därför övervakning och långsiktig planering är så avgörande.

Beredskap som växer ur resiliens

För Emily handlar beredskap inte bara om att agera när krisen slår till – utan om att bygga motståndskraft.

– Skogen lär oss att återhämtning och förmågan att fortsätta fungera efter en störning är minst lika viktigt som själva hanteringen av den, förklarar hon.

Genom att följa hur ofta och hur kraftigt skogar utsätts för torkstress kan forskarna identifiera tidiga varningssignaler på bredare vattenbrist – något som också kan påverka människor och jordbruk.

– Skogar har inga bevattningssystem. De visar oss var gränserna går – innan de når oss, säger Emily Delin.

Utmaningen ligger i att balansera konkurrerande behov av vatten mellan människor, ekosystem och industrier.
– När torkperioder blir både vanligare och allvarligare kommer vi att behöva tydligare och mer samordnade planer för hur vi sparar och fördelar vatten. Det är inte bara en skogsfråga – det är en samhällsfråga.

Att anpassa sig som naturen

När skogen möter torka anpassar den sig genom att spara energi – den bromsar tillväxten ovan jord och låter rötterna söka sig djupare efter vatten.

– Det är en lektion i resursklokhet, säger Emily Delin.
– Vi kan lära av skogen genom att själva använda och prioritera våra resurser mer medvetet – särskilt under och mellan kriser.

När torka och vattenbrist blir allt vanligare kommer vår beredskap att bero på hur väl vi kan anpassa oss.

– De val vi gör nu avgör hur motståndskraftiga vi är i framtiden, säger hon.
– Framtidens skogar kanske ser annorlunda ut, men det är en del av deras styrka. Både människor och träd har en otrolig förmåga att anpassa sig – vi behöver bara kunskapen och viljan att styra den processen.