Johan Lundqvist

Johan Lundqvist avlade apotekarexamen vid Uppsala universitet 2005 och påbörjade därefter forskarutbildning vid samma lärosäte. Han disputerade för farmacie doktorsexamen i farmaceutisk biokemi år 2011.

Därefter genomförde han en postdoktorsutbildning vid Danish Cancer Society Research Center och en gästforskarperiod vid Stanford University. Han rekryterades till SLU som postdoktor år 2013 och antogs som docent i molekylär toxikologi 2018. År 2021 tilldelades han SLU:s förtjänstmedalj för sitt arbete med att utveckla nya och innovativa metoder för att upptäcka hälsofarliga ämnen i dricksvatten.

Sedan 2024 är han professor i toxikologi med inriktning livsmedel och dricksvatten.

Kanariefågeln i gruvan 2.0 – ett nytt varningssystem för hälsofarliga ämnen

Det finns hundratusentals kemiska ämnen i miljön, allt från naturligt förekommande algtoxiner till syntetiska industrikemikalier och läkemedelsrester. För att avgöra vilka av dessa ämnen som kan utgöra en fara för människors hälsa eller miljön har man traditionellt utvärderat kemikalierna var och en för sig. Genom att mäta giftigheten av varje ämne har man kunnat fastställa vilken mängd av ämnet människor eller miljön kan utsättas för, utan att det uppstår några risker för negativa hälso- eller miljöeffekter. Men det finns flera problem med denna strategi.

Det första, och kanske största, problemet är att vi inte vet vad vi letar efter. De välkända miljögifterna har visat sig stå för bara en bråkdel av den giftighet som man kan uppmäta i till exempel vattenprover. Det är också så att varken vi människor eller miljön exponeras för bara ett ämne i taget. I verkligheten exponeras vi ständigt för en komplex och föränderlig blandning av tusentals ämnen. Att mäta giftigheten av ämnena vart och ett för sig säger väldigt lite om vilken giftighet hela denna blandning har, eftersom ämnen kan samverka med varandra i det som ibland kallas cocktaileffekter. Ett annat problem är det stora antalet kemikalier i miljön – det finns inget sätt att mäta halterna av hundratusentals ämnen samtidigt. När vi fokuserar på halter av enskilda välkända miljögifter är det som att vi bara ser toppen av ett isberg, men under ytan lurar okända föroreningar och blandningseffekter.

Det här har lett mig, och många andra forskare runt om i världen, till slutsatsen att vi behöver nya metoder för att undersöka om det finns giftiga ämnen i vattnet vi dricker och maten vi äter. I stället för att undersöka kemikalierna var och en för sig så behöver vi analysmetoder som kan mäta hela den komplexa blandningen på en gång och svara på frågan: ”finns det något hälsofarligt i det här vattnet eller livsmedlet”. Den stora styrkan med sådana analysmetoder är att de har potentialen att upptäcka giftighet från både kända och okända kemikalier, men också sådana blandningseffekter som kan uppstå då flera kemikalier samverkar. Analysmetoderna gör det alltså möjligt att se hela isberget av föroreningar - både de välkända miljögifterna i toppen av isberget, och de okända ämnen och blandningseffekter som lurar under ytan.

Min forskning handlar om att utveckla sådana analysmetoder och visa hur de i praktiken kan bidra till säkrare livsmedel och dricksvatten. Metoderna vi utvecklar baseras på laboratorieodlade celler från människor och andra djur. Cellerna modifierar vi på olika sätt så att de blir sensorer för att upptäcka olika typer av föroreningar i proverna vi analyserar. 

Under 1900-talets första hälft användes kanariefåglar inom gruvindustrin som tidiga varningssystem som räddade många gruvarbetare från giftiga gaser. Nästa generation av tidiga varningssystem som ska skydda oss från giftiga ämnen har varken näbb eller fjädrar, men om du frågar mig så växer de i cellodlingsskåpen i våra laboratorier. Analysmetoderna vi arbetar med i min forskning har potentialen att bli just ett sådant tidigt varningssystem för giftiga ämnen, som snabbt kan slå larm om det finns något hälsofarligt i det isberg av föroreningar som finns i just det livsmedel eller dricksvatten som analyseras. Helt enkelt en kanariefågel i gruvan – modell 2.0.