"Jag kommer nu att tala till er och inte prata till er, en språklig avart som Stig Strömholm, tidigare rektor för Uppsala universitet, brukar påtala. Min hustru Birgitta är min språkpolis som normalt korrigerar mina språkgrodor men dagens taltext har hon inte fått granska.
Sist jag var här på Slottet, jag har bara varit här en gång, berättades det för mig att det var här på slottet som Gustav II Adolf och adeln för 400 år sedan tog beslutet att gå med i religionskriget som varade i 30 år, med stort svenskt röveri. Vem har inte hört talas om Silverbibeln på Carolina Rediviva?
Andrew Carnegie (han var efter Rockefeller världens rikaste man på sin tid) myntade uttrycket “Det är inte fel att bli rik, men den som dör rik, dör vanärad”. Jag har tagit till mig Carnegies valspråk och nu vid 75 års ålder funderat färdigt och kommit fram till hur jag och Birgitta ska bli vår rikedom kvitt.
Jag var i åtta år vd för det börsnoterade fastighetsbolaget Tornet och innan dess var jag med om att bygga bland annat Band 82, hjärtat i Svenskt Stål (SSAB) i Borlänge, Kupolen med högskolan i Borlänge och att bygga så kallade totalåtaganden som World Trade Center och Globen i Stockholm. Jag gjorde min utlandstjänstgöring med att bygga Europas största konstgödselfabrik i Östtyskland, några år före murens fall, som underentreprenör åt världens då största konglomerat Cleusot-Loire. Det var ofta kaos på arbetsplatsen med 6000 arbetare av skilda nationaliteter som drog åt olika håll. Jag var krävande och drog mig inte för att säga vad jag tyckte, och jag var extremt arbetsam. En överordnad fällde vid ett tillfälle orden att jag bara kan jobba med arbetsamma personer.
Privat höll jag en låg profil och från år 2000, då jag tillsammans med tre kolleger byggde upp fastighetsbolaget Masmästaren och skogsbolaget Slottsvalvet, blev jag än mer privat. För mig var och är det en dygd att vara generös och av de sju dödssynderna hålla högmod, missunnsamhet och girighet på armlängds avstånd. Jag hoppas jag lyckas men har också misslyckats i några fall då man tafsat på min integritet.
Harvard Business School var Tornets största aktieägare och jag fick inblick i hur betydelsefulla donationer varit och är för att Harvard University ska vara världsledande. Som mycket ung träffade jag en åldrad Harold Geneen, en gång ordförande för ITT och ansedd som världens skickligaste företagsledare, och han talade om vikten av donationer för att finansiera forskning. Jag känner ingen av stiftelsernas styrelseledamöter förutom Johan Falkman och Saga Strömberg. Men det kan kanske vara av intresse att berätta något om mig som person och varför jag valt att stödja forskningen på nämnda institutioner.
Pappa vaktade under andra världskriget gränsen mellan Norge och Värmland och under en ledighet, där han och en barndomsvän gjorde en cykelsemester i Värmland, träffades pappa och mamma vid ett stopp i Kristinehamn. Tycke uppstod och efter freden 1945 gifte de sig och flyttade till Stockholm, där pappa utbildade sig till polis för att kunna försörja en familj. Ett yrkesval mer efter devisen härtill är jag nödd och tvungen, och han blev en riktig ämbetsman med sluten mun. Mamma tog anställning på delikatessbutiken Persey Luck för att kunna betala av bosättningslånet och pappas tandläkarskulder som släpade efter.
Jag kom till världen 1947 och min syster två år senare. Vi växte upp i barnrikehusen i Abrahamsberg, en ny stadsdel i Bromma. Min mamma var, liksom de flesta mödrar i Abrahamsberg, hemmafru. En yrkestitel som är starkt försummad i våra historieböcker. En begåvad händig mamma var det bästa ett barn i Abrahamsberg kunde förunnas. Och det hade jag och min syster.
Det var tänkt att efter pappas polisutbildning skulle man flytta hem till Kristinehamn men så blev inte fallet då mamma förstod att framtidsutsikterna var bättre i Stockholm. Man köpte dock ett torp i Bjurtjärns socken utanför Kristinehamn och där tillbringade jag och min syster alla sommarmånader under våra tidiga år. Priset för torpet var 10 000 kr och avbetalades med 100 kr per månad i tio år. Än idag blir jag konstig när jag ska lägga ut 10 000 kr och tanken kommer då upp på vad föräldrarna fick uppoffra för inköp av torpet. Torpet heter Lyckan och där levde vi nära naturen och jag jobbade och hjälpte bönderna med bland annat höslåtter och plantering av skog. Vid ett tillfälle rätade jag en hel tioliters hink med krokig spik.
Jag såg med egna ögon hur Sverige urbaniserades och ungdomen flyttade till städerna för studier och jobb i industrin och den offentliga sektorn. Höst- och vintermånaderna ägnade jag åt sportsliga aktiviteter, folkdans och skolarbete. Jag gick i det som kallades folkskolan. Skolplikten var åtta år och jag såg fram emot att kunna börja på telefonbolaget Ericssons yrkesskola. Men det blev inte så. Efter sjätte klass kunde man söka in på realskolan, och trots mitt motstånd fick mamma mig att söka med motiveringen att ”du kan väl visa att du kan komma in”. Och när jag kommit in tyckte mamma att jag kunde väl prova på, och om jag inte trivdes kunde jag alltid hoppa av. Så var jag inne i skolsystemet.
På samma sätt motiverades jag att söka in på gymnasiet för att jag inte skulle göra min klasslärare besviken över att inte söka in. Det fanns bara två linjer att välja på; reallinjen och latinlinjen, och för min del som inte var särskilt språkintresserad var valet enkelt. Under sista året på gymnasiet skulle vi realgymnasister välja biologi eller matematik som specialämne. Jag valde biologi då jag funderat över möjligheten att bli agronom eller jägmästare.
Direkt efter studentexamen 1967 blev jag inkallad till militärtjänstgöring och där kom jag i kontakt med äldre rekryter som gått igenom Tekniska högskolan. Jag blev efter en tid säker på att söka in på Tekniska högskolan och utbildningen i väg- och vattenbyggnad, men då skulle mitt betyg i matematik visa sig vara otillräckligt. Jag tog beslutet att skriva in mig på den matematiska institutionen i Stockholm och läsa in två betyg. Studierna gick bra och jag kunde söka in på Tekniska högskolan och blev antagen. Hade jag inte blivit antagen var min reservplan att läsa in fyra betyg i matematik och bli lärare. Efter tre och ett halvt år på Tekniska högskolan tog jag anställning först som konstruktör och därefter som entreprenör inom byggsektorn. Jag var vid två tillfällen erbjuden att få doktorera, med betald tid av min arbetsgivare, men jag trodde mig inte om att vara tillräckligt begåvad.
Efter sex år i branschen insåg jag att min prioritering inte låg i att konstruera eller att bygga, jag hade ett affärssinne med styrka att analysera och organisera stora projekt och bygga bolag. Jag steg snabbt i graderna, vilket mer var en skänk av att jag råkade vara på rätt plats och hade de rätta interna kontakterna, det fanns många som jag tyckte var väl så lämpade som jag. Jag utnämndes till vd och satt i styrelsen för ett större börsnoterat bygg- och fastighetsbolag.
När fastighets- och finanskrisen slog till 1992 rekryterades jag till Första Sparbanken som skulle bli en byggsten i det som idag är Swedbank. Jag ansvarade för bankens hemtagna fastigheter som placerades i fastighetsbolaget Tornet som börsnoterades 1995. Där satt jag som vd i åtta år till och med 2004, och utav en tyngre internationell investerare blev jag i en affärstidning omnämnd som en av Sveriges skickligaste företagsledare. Den artikeln ligger mig varmt om hjärtat och har sparats för efterkommande. Tornet blev uppköpt och jag lämnade alla mina befattningar och tillsammans med tre kolleger byggde vi upp fastighetsbolaget Masmästaren och skogsbolaget Slottsvalvet med säten i Falun.
Att bygga ett bolag med begränsat eget kapital gjorde att vi måste lita till att våra banker, våra kunder och att våra anställda kände tillit till oss ägare. Alla vinster och värdetillväxter i befintliga tillgångar stannade kvar i bolagen. Bolagen kunde således växa av egen kraft genom förvärv och projektutveckling. Jag hade en enorm nytta av de erfarenheter och kontakter som jag fått i min tidigare karriär. Men visst tog vi risker – ett ord som dagens aktörer inte vill lyssna till. När jag som ung avdelningschef i Borlänge satte den tidigare chefen för avdelningen att hjälpa till, att med sin lokalkännedom formulera avdelningens strategi, kom han tillbaks en månad senare efter att han varit i Stockholm och på ett antikvariat köpt publikationen Militär Strategi år 1900. Han ställde mig frågan ”Vet du vad som är den viktigaste strategin?”. Jag var svarslös så han fick ge mig svaret ”Sverker, du ska alltid ha reträtten klar”. Rådet finns där i mitt bakhuvud och det rådet har tjänat mig väl, och jag har överlevt. I Masmästaren skulle vi leva upp till ledorden omtänksamhet, miljöhänsyn och trygghet och jag tycker att mina donationsval ligger väl i linje med ledorden.
Efter 20 års arbete med Masmästaren och med utdelningar som nästan var mindre än det kapital vi satt in i bolagen började åren att ta ut sin rätt för flera av oss delägare. Men det allvarligaste var nog att det inte fanns några ätteläggar som kunde ta vid och utveckla bolagen. Masmästaren såldes för ett år sedan och vi delägare fick nu rejält betalt för 20 års arbete. Vad gör man med ett kapital som är större än Nobelstiftelsens kapitalbas? Jag ville inte förmera min andel genom ren penningförvaltning, medel ska arbeta i sådant som ger arbete, utveckling och välfärd. Birgitta och jag såg inget bättre än att investera i grundforskning, inte åsiktsforskning, genom att sätta upp tre stiftelser.
Avslutningsvis – min morfar som var politiker sade vid något tillfälle att det är stort att tänka rätt men att det är större att tänka fritt. Så är det naturligtvis inte vilket också framgår av inskriptionen på universitets huvudbyggnad. Själv har jag kommit fram till att båda synsätten behövs. Kan Birgittas och mina donerade medel uppmuntra till försök som går fel så är det också rätt. Många pratar om att man ska ägna sig åt det som är roligt och vända ryggen åt det som inte är roligt. Det finns ingenting som är roligare än att få vara generös och kunna dela med sig. Och känslan att kunna dela med sig av egna surt förvärvade medel och inte andras är en särskild god känsla.
Det har varit jobbigt att få stiftelserna på plats, och nu vill jag som skalden Wennerbom i Frödings dikt efter livets rumlande återvända till min ungdoms drömland, sover ganska gott, det är skönt för rumlare att få sova. Tack för ordet och jag önskar stiftelsernas styrelseledamöter lycka till i arbetet med att hitta bäst presterande forskare och studenter!"
