Från idé till examensarbete

24 mars 2026: Fältarbetet fortsätter

Vi hade otrolig tur med vädret under hela resan. Det var bara en natt med starka vindar som man kunde höra komma genom dalen och ladda över vattnet för att sedan kastas mot vårt läger. Det var lite spännande men allt höll förutom en tarp som nu måste lagas inför nästa äventyr. Annars fick vi korta regnskurar, men det var alltid blött i skogen, så bästa sättet att klä sig om man ville vara torr var galonställ. Det var kanske lite mindre framgångsrikt de dagar då det var riktigt sommarväder, men det botades snabbt med bad i Stilla havet. 

Den här studien är interdisciplinär och kombinerar flera olika forskningsdiscipliner för att på bästa sätt kunna beskriva varför och hur man levde här. En del är arkeologi - där gjorde vi en totalinventering av hela strandlinjen och skogen. Det som är speciellt här är alla stenformationer, från fiskfällor och förvaringsplatser till de musslorna man plockade. Det finns även kanot- och båtrännor som har rensats från sten för att man enkelt ska kunna dra upp kanoten utan att skada den. I skogskanten fanns det conchales, vilket är högar av skal och ben - en kompost skulle man kunna säga. De var svåra att upptäcka då de var täckta av vegetation, men de avslöjar att människor har bott här. 

Den sista disciplinen som jag har tittat på är de marina resurserna. För att kunna bo på en plats behövs det mat, och här har skaldjuren varit en viktig del av födan. Genom att kolla på hur mycket skaldjur det finns och var de finns man få en förklarande parameter till de övriga resultaten. Inventeringen gjordes genom transekter där en provyta lades ut varannan meter och där proportionerna av arter sedan uppskattades. 

Både arkeologin och de marina resurserna inventerades lättast när det var lågvatten. Det var ett väldigt grunt område, så plötsligt hade vi flera meter extra land när vattnet drog sig tillbaka. Att lägga ut nät var också perfekt och väldigt enkelt vid lågvatten - det var helt enkelt bara att promenera ut och lägga ut nätet och invänta att vattnet steg igen. 

Vi lyckades få några fiskar som vi bland annat tillagade i kokgrop. Vi värmde stenar över elden och la sedan ner dessa i en grop i sanden, lade på lövklädda kvistar av coiüge, canelo och vilda vinbär, placerade den filéade fisken med skinnet neråt och täckte över med fler kvistar. Sedan var det bara att vänta cirka 30 minuter, så var fisken färdig. Den åt vi tillsammans med potatis och sötpotatismos med massa vitlök samt vildselleri och blomsalladen jag tyvärr glömt namnet på. Ja mycket lyxigt helt klart!

Sedan kom då dagen för hemresan. Vi hade blivit tillsagda dagen innan att vi skulle bli hämtade vid 10-tiden. Sagt och gjort - vi åt frukost, packade ihop lägret och var mer än redo 9.45. Sedan väntade vi… och väntade och väntade. Timme efter timme. När det hade gått fyra timmar tog vi tag i att laga lunch, och när det sedan hade gått sju timmar började vi bli lite väl fundersamma. Vi hade bara lyckats få kontakt och höra att de skulle bli sena, men inte hur sena. 

Hur spenderar man då bäst sju timmar i vildmarken i väntan på räddning? Jo – lägeraktiviteter! Det täljdes, spelades, sjöngs, spelades spel och jobbades. Någon passade väl på att sova också. Det gick ingen nöd på oss och vi hade mat för flera dagar kvar. Men till slut såg vi en båt komma in i viken - dock inte den vi åkte ut med. Vi stod bara och stirrade och funderade på om det var den femte medlemmen vi såg (en skräckhistoria där man börjar se syner). Men det var på riktigt - vi blev räddade av ett valspanarfartyg. Fantastiskt! Middag fick vi också, och delfinerna kom och vinkade av oss. 

Slutet gott allting gott. Nu ska bara datan matas in och alla analyser göras. 

3 mars 2026: Nu drar vi!

Taxin hämtade oss vid 10 tiden och vi for mot båten ”Hurricane” som skulle ta oss de 8 timmarna runt The Brunswick Peninsula. Vi rundade den amerikanska kontinentens sydligaste punkt och anlände till slut till området som skulle studeras. 

Men vilka är alla som är med på fältarbetet? Det är jag som planerar metoderna och kommer skriva ihop all data vi samlar ihop till min masteruppsats, som förhoppningsvis kommer sluta som en vetenskaplig artikel. Mina handledare Lars och Elle, arkeolog Robert från Spanien, marinbiolog Benja från Chile, fältassistenterna Lollo och Sebba från Sverige respektive Chile samt dokumentärfilmaren Mariano, även han från Chile. Så ett riktigt internationellt och multidisciplinärt gäng.  

Med på båten fanns även ett glaciärforskarteam. Ungefär här började vi ana att något kanske var lite skumt. De skulle nämligen vara ute i 14 dagar och vi i 10, men vi skulle åka tillsammans hem. Fortsättning följer på denna historia…

Vid 8-tiden på kvällen blev vi avsläppta vid de fyra uddar vi skulle studera. Det blev till att sätta upp lägret och sedan gå och sova.

Dagarna började med gröt klockan 7.30 av mästerkocken Lars, med hemgjord rabarbersylt av Benja. Sedan började fältarbetet på riktigt!

För skogsstrukturen gjordes provytor där täthet, diametrar, ålder, trädslagsfördelning och positionering av träd dokumenterades – vilket var lättare sagt än gjort i en tät regnskog med mycket död ved och taggiga buskar!

För att hitta alla barktäkter gjordes transekter tvärs över varje udde, där tre personer gick jämte varandra och granskade alla träd. Även detta var enklare i teorin än i praktiken när man bara såg cirka tre meter framför sig. Ni skulle ha sett oss när vi kröp, klättrade och tryckte oss igenom skogen! Bara att komma ut ur den täta skogen till havsviken, med de höga bergen i bakgrunden, fick en att ta ett extra djupt andetag. 

Luncherna åt vi tillsammans på stranden, ibland med delfiner som underhållning. En oväntad favoritlunch var svarta bönor, tonfisk, färskost och massor av vildvuxen selleri från strandkanterna, som snabbt värmdes upp på gasköket och åts i tortillabröd. Det låter kanske sådär, men det var faktiskt gott – eller så var det bara utomhusfaktorn?

13 februari 2026: Förberedelser

Under hösten har jag läst in mig på olika metoder för att på bästa sätt beskriva skogsstrukturer i skogar opåverkade av skogsbruk. Det var en intressant fråga att fundera på: hur beskriver man skog bäst så att någon annan förstår och får en känsla för platsen – om den inte faller in i de brukade skogarnas mallar? När det kommer till brukade skogar finns det väletablerade metoder med olika mått som enkelt beskriver skogen för en insatt person. Alla dessa väletablerade mått är dock inte relevanta i en obrukad skog. Dessutom behövde metoden vara rimlig att genomföra i fält; jag kan inte mäta alla träd utan måste göra någon form av urval. Till slut beslutade jag mig för några parametrar som jag trodde skulle fungera bäst. Det återstår att se om de var bra eller inte…

Jag läste även in mig på cultural modified trees (CMTs), det vill säga träd där människor har lämnat märken. Det kan handla om spår efter att man skördat bark för att tillverka föremål eller få föda, mindre märken för att markera stigar eller märken med rituella syften. Genom att datera och analysera formen på barktäkterna kan jag sedan avgöra när barktäkten gjordes och vad barken troligtvis användes till. Dessa träd är levande forn- och kulturlämningar som med tiden kommer att försvinna – något som redan har börjat ske. Därför är det viktigt att studera dem medan de fortfarande finns kvar. Lövträd är ofta mer känsliga för röta, och i det fuktiga klimatet påskyndas nedbrytningen, vilket försvårar arbetet med att datera barktäkterna. Därför behövde jag även här ta fram en ny metod som komplement till att borra träden, vilket vanligtvis görs.

Jag skapade även mängder av protokoll för allt som skulle samlas in. Att åka till södra Chile, till väglöst land, medför problemet att det inte går att åka tillbaka om jag glömmer att mäta något – eller att införskaffa ny utrustning om den skulle glömmas eller gå sönder. Väl i Punta Arenas införskaffades det sista nödvändiga i utrustningsväg. Mest viktigt dock – mat! Men hur mycket äter åtta hungriga fältarbetare under tio dagar? Hur mycket fika behövs? Hur länge håller maten och vad är enkelt och gott att laga över öppen eld? Det visade sig bli väldigt mycket mat...

19 januari 2026: Hejsan!

Mitt namn är Klara Logård och ni ska få följa med på mitt mastersarbete, till Sydamerika och närmare bestämt Chile! Jag tillhör den första klassen skogsvetare i Umeå och har sedan läst mastern Forest Ecology and Sustainable management, även det i Umeå. Utbildningen har varit otroligt bred och vi har såklart berört skogsbruk men med lika mycket ekologi, lite kemi, ekonomi, juridik och klimatologi och annat där emellan. Som studenter har vi verkligen kunnat forma vår egen utbildning med många val. Det jag framför allt har tagit med mig från utbildningen är allt vi fått se och uppleva under resor och exkursioner.

Nu till mitt masterarbete, jag skriver 60hp, alltså ett helt läsår. 

Jag skriver om en av Chiles ursprungsbefolkningars, Kawésqars användning av naturresurser med fokus på skogen. De levde tidigare som nomader och färdades genom Magellan Sundet och vattnen i Södra Patagonien med kanoter byggda av bark. Barken togs från sydbok och dessa träd står fortfarande kvar. Genom att datera när barken togs kan jag sedan säga när människorna bodde här och sedan försöka rekonstruera skogsstrukturen. 

För att överleva i dessa områden har de likt andra ursprungsbefolkningar utvecklat avancerade metoder för att på bästa sätt använda de resurser som funnits tillgängliga. Mitt fokus kommer ligga på hur man använde både de terrestra och akvatiska resurserna och hur det påverkat och fortfarande idag påverkar skogen. Varför är detta relevant kanske ni tänker? Jo för att det just nu diskuteras hur vi ska sköta skogen och att vi ska öka arealen skyddad skog. Att då förstå och ta hänsyn till att de allra flesta skogar som kan anses orörda ofta bär spår från människor som bott och levt i skogen tidigare, och att det påverkar de värden skogen har i dagsläget är viktigt. 

Till och med dit vi ska, åtta timmar med båt från närmsta civilisation finns dessa spår av mänsklig aktivitet, likt i Nordens fjällskogar. Det är därför viktigt att förstå varför skogen ser ut som den gör för att i framtiden kunna bevara dessa världen. En annan aspekt är att visa och studera andra sätt att bruka skogen på än det vi idag tar för givet i det moderna skogsbruket. Det kan vi kanske lära oss av de människor som levt i och av skogen i 1000-tals år. 

Under höstterminen har jag fokuserat på att läsa in mig på området och tagit fram en metod för att studera kulturlämningar och skogsstruktur. Som handledare har jag Lars Östlund och Elle Eriksson. Nu under januari och februari så är vi ute på fältarbetet i Chile, där jag nu sitter och tittar ut över havet och skriver denna text. Resterande delen av våren kommer jag sammanställa all data och skriva, massor. 

Nu börjar det bli dags att avrunda detta blogginlägg, i nästa inlägg så får ni hänga med på vår resa i Chile!