Skogsskövling i Australien. Foto: Gryffyn M, Unsplash

Hoten mot arter

Sidan granskad:  2025-06-14

Fler arter än någonsin är på väg att försvinna för alltid och många ekosystem förändras på grund av människans sätt att leva.

Första IPBES-rapporten 

2019 presenterade IPBES (FN:s panel för biologisk mångfald) den första övergripande rapporten om tillståndet för världens biologiska mångfald och ekosystemtjänster.

132 länder stod bakom rapporten som visade att en miljon växt- och djurarter hotas av utrotning de kommande decennierna – och att det behövs grundläggande förändringar i samhället för att vända den negativa trenden.

Rapporten på 1800 sidor var resultatet av tre års arbete, med över 400 experter och två remissomgångar hos IPBES medlemmar, observatörer och andra experter. 

Tre hotkategorier

De hot som urholkar mångfalden skiftar beroende på om vi betraktar vilda djur- och växtarter, deras naturliga livsmiljöer, deras genetiska variation, eller domesticerade organismer och miljöer som skapats av mänsklig kultur.

Tre huvudkategorier av hot betraktas dock allmänt som de viktigaste i ett globalt perspektiv:

  • biotopförstörelse
  • överexploatering
  • införsel av främmande arter och genotyper.

I den första kategorin ingår förändrad markanvändning (till exempel genom jordbruk, skogsbruk, rguvdrift, urbanisering och infrastrukturbygge), fragmentering av biotoper, spridning av miljögifter, försurning, övergödning, och klimatförändringar.

Överexploatering inkluderar alla former av icke hållbar fångst och jakt, och insamling av djur och växter.

Bland de invasiva främmande arterna ingår även patogener (sjukdomsframkallande mikroorganismer) såsom bakterier, virus och parasiter. 

Ohållbart nyttjande

Alla direkta hot styrs av bakomliggande orsaker, ofta i flera led, och för att förstå hur hoten uppstår måste orsakssambanden klarläggas.

Under stora delar av människans historia har nyttjandet av biologiska resurser varit variationsrikt och ofta liknat naturliga störningsregimer i ekosystemen så mycket att det bidragit till en större biologisk mångfald, snarare än att utarma den. I senare tid har detta ändrats, och globalt ser vi en likriktning i nyttjandet.

I skogsbruk och jordbruk odlas allt färre arter och sorter, med mindre genetisk variation, i mer och mer likartade odlingssystem. Odlandet strävar mot att gynna en enda sort och eliminera andra, liksom genetisk förädling tenderar att minska den genetiska variationen.

Bakom denna process ligger efterfrågan på mat, råvaror, kläder och energi från en växande befolkning. Vårt sätt att möta behoven blir ofta ett icke hållbart nyttjande av biotoper, arter och gener. På kort sikt kan ett överutnyttjande vara direkt lönande, givet rådande ekonomiska modeller för värdet på tillgångar som förväntas ge avkastning först långt fram i tiden. I det längre perspektivet däremot riskerar vi att förlora resursen.

Grunden för vår försörjning

Det kanske allvarligaste hotet är föreställningen att bevarande av biologisk mångfald medför en kostnad, som inkräktar på möjligheten att försörja befolkningen, liksom tron att vi klarar oss bra utan biologisk mångfald. Om människor inte vet om att biologisk mångfald är förutsättningen för människans försörjning och samhällenas överlevnad finns ingen politisk vilja att uppnå ett hållbart nyttjande.

Det sjätte massutdöendet

Den senaste massutrotningen av arter skedde för 66 miljoner år sedan, när de flesta av jordens då dominerande djurgrupp, dinosaurierna, till största del dog ut. Det skedde med största sannolikhet på grund av ett  meteoritnedslag, och dess följder. jordbävningar, tsunamis och efterföljande klimatförändringar.

Magnituden på det massutdöende vi är inne i närmar sig de tidigare massutdöendenas omfattning. I många djur- och växtgrupper är över 25 % av arterna utrotningsho­tade. För de grupper som drabbats hårdast av män­niskans verksamheter är andelen hotade arter ännu högre.

Variationen går förlorad

Det storskaliga mönstret är att endemiska och specialiserade arter slås ut, och ersätts av globala kolonisatörer, det vill säga de arter som gynnas av människans aktiviteter. Resultatet är att de lokala artuppsättningarna blir alltmer lika varandra. Det lokala artantalet kan på så sätt upprätthållas, samtidigt som jorden förlorar artmångfald.

Prognoserna för den framtida utvecklingen beror i hög grad på hur människan väljer att förvalta jordens resurser. Med radikala och mycket snara förändringar går det att vända trenden.