Identifiering av rhizobiabakterier associerade med sötlupin i svenskt ekologiskt jordbruk
Översikt
Medverkande
Kort om projektet
I projektet undersöker vi överlevnaden och anpassningen av rhizobiabakterier som redan har introducerats i Sverige vid odling av sötlupin, för att se om de är anpassade till odlingsförhållandena i Sverige.
Vi börjar med att kartlägga överlevnaden av rhizobiumbakterier i ett antal ekologiska och konventionella gårdar i Sverige. Sedan isolerar och identifierar vi de befintliga rhizobiumbakterierna, för att undersöka om de har utvecklats till nya stammar. Slutligen testar vi hur väl dessa stammar presterar under olika miljöförhållanden, med huvudfokus på kvävefixeringsförmågan.
Resultaten från projektet ska användas för att vägleda lantbrukare vid etablering av nya grödor såsom sötlupin, och kan bidra till att främja odling av baljväxter i ekologiskt lantbruk, vilket i sin tur främjar hållbara odlingssystem.
Bakgrund
Baljväxter spelar en viktig roll i utvecklingen av ett hållbart jordbruk genom sitt samspel med jordbunda rhizobiabakterier. Dessa bakterier kan ta upp kväve från atmosfären och göra det tillgängligt för växter. Detta samspelinnebär att kvävegödselmedel behövs i mindre utstäckning, och därför kan baljväxter spela en nyckelroll i ekologiskt jordbruk.
En utmaning är dock att samspelet är artspecifikt: inte alla baljväxtarter är kompatibla med alla rhizobiabakterier. När en ny baljväxtgröda introduceras, till exempel sötlupin (Lupinus angustifolius), som är en lovande gröda för nordiska klimat, finns stor risk att de rätta bakterierna saknas.
För att lösa detta problem har inokulat utvecklats som innehåller levande rhizobiabakterier för specifika baljväxter. Bakterierna kan överleva i jorden i flera år, interagera med inhemska jordbakteriesamhällen, inklusive inhemska rhizobiabakterier, och anpassa sig till de nya klimatförhållandena.
Ekologiskt lantbruk har en högre mångfald i sina mikrobiella samhällen i jorden än det konventionella lantbruket, vilket kan resultera i en högre överlevnads- eller anpassningsgrad, vilket i sin tur innebär att lantbrukare inte behöver applicera nya inokulat under de följande åren.
Projektledare: Martin Weih
Vetenskaplig koordinator: Fede Berckx
Projektdeltagare: Jonathan Cope, Iris Dahlin