Invasiv art tar vattenvägen norrut

Sidan granskad:  2025-04-02

Vattenpest är en invasiv sötvattenväxt, som är vanligast i områden där det finns mycket mänsklig aktivitet. Med hjälp av ett nytt beräkningsverktyg kan man räkna ut när det är ekonomiskt optimalt att sätta in motåtgärder.

Mora Aronsson vid SLU jobbar med invasiva arter och också med arktiska frågor. Han har sett att en av följdeffekterna av klimatförändringen är att fler främmande arter dyker upp i tidigare opåverkade områden, t.ex. i fjällen.

- Problemen med invasiva arter ökar norröver, eftersom en ökning av den globala medeltemperaturen med 1 grad C innebär en ökning med 6 grader C på Svalbard, säger han.

Arbetet med att stävja invasiva arter pågår inte bara i Sverige och EU utan i hela världen. Brendan McKie jämför med sitt hemland Australien, där man tar invasiva arter på stort allvar även om det var länge sedan de kom in i landet.

- I Europa har vi en tendens att slappna av när en främmande art har funnits här länge, och betrakta den som inhemsk, säger han. Det är också svårt att bedöma riskerna för hela Europa. En art som inte längre är skadlig mitt i Europa kan orsaka stora problem här i norr.

Jämförde sjöar

Brendan McKie vid SLU har lett ett projekt där forskarna samlade in data från sex uppländska sjöar med, och tre utan vattenpest. De undersökte biologisk mångfald, nedbrytning av löv, algproduktion och omsättning av näringsämnen i sjöarna.

Resultaten visar inte några stora skillnader i antalet arter, men vattenpesten trängde ut vissa slingeväxter, medan olika sävarter blev vanligare. Vidare ökade algproduktionen oväntat och därmed även antalet algätande snäckor och insekter.

- Sambanden och orsakerna är inte färdiganalyserade, säger Brendan McKie, men resultaten visar att ekosystemen påverkas betydligt av vattenpest.

Mänsklig aktivitet påverkar mest

Utifrån nuläget i dessa sjöar har forskarna, med hjälp av en fransk kollega, kunnat modellera fram vattenpestens framtida utbredning i landet.

Problemen med vattenpest i sjöarna visade sig vara störst i jordbruksområden där många människor bor och rör sig. Om det finns invaderade sjöar uppströms är risken större för att sjön nedanför smittas. Och arten trivs bäst på grunt vatten med högre pH.

- Vattenpest är inte så temperaturkänslig som många andra främmande arter, så därför kommer klimatförändringarna inte att påverka artens utbredning så mycket direkt, säger Brendan McKie.

Men han konstaterar att om alla odlingsbara jordar långt upp i landets kusttrakter skulle börja brukas mer i ett varmare klimat, kommer vattenpesten indirekt att spridas längre norrut, som en följd av mer jordbruk och mer mänsklig aktivitet.

Ekonomiverktyg för kloka beslut

Brendan McKie samarbetar i projektet med ekonomer vid SLU. De har utvecklat ett verktyg för att avgöra om och när det är optimalt att göra något åt vattenpestens utbredning. I beräkningarna har ekonomerna använt sig av data från de uppländska sjöarna.

- När endast samhällsekonomiska kostnader ingår i beräkningarna visade det sig att det är bäst att sätta in motåtgärder tidigt, säger professor Ing-Marie Gren. Men när även fördelar med vattenpestens tillväxt tas med, t.ex. om man kan använda biomassan till bioenergi, blir det optimalt att behålla en viss population av vattenpesten och skörda den fortlöpande.

Verktyget har än så länge bara använts i det här projektet med vattenpest, men det skulle kunna användas även för arter som är mer temperaturkänsliga, t.ex. vattenhyacint.

- Men med ledning av resultaten för vattenpest kanske det är de temperaturtoleranta arterna som har lättast att få fotfäste längre norrut genom den indirekta effekten av ökat jordbruk, säger Brendan McKie.

Text: Nora Adelsköld

Artikeln ingår i Miljötrender 2017.

Kontakt