Anpassat skogsbruk kan ge mer vinterbete till ren

Skogar i norra Sverige används både för virkesproduktion och renskötsel. Det produktionsinriktade skogsbruket i området har lett till allt tätare skogar under de senaste decenniernaårtiondena. Detta har inneburit att förutsättningarna för renskötsel försämrats markant då tillgången på mark- och hänglaven minskat inom renarnas vinterbetesområden. Tidigare forskning på SLU har visat att arealen lavrika skogar minskat med 71 procent sedan 1950-talet. Forskning från SLU visar hur det går att balansera virkesproduktion och renskötsel för att få en skog som passar båda dessa intressen. 

Den samiska renskötseln är ett historiskt arv och nära kopplad till den samiska kulturen, traditionen och välbefinnandet. På mer än halva Sveriges yta har samebyarna av gammal hävd rätt att låta renarna beta oavsett vem som äger skogen. Det leder till en del intressekonflikter mellan renskötsel och skogsägare. Forskare tog därför kontakt med renskötare i Vilhelmina norra sameby och bolag som äger mark i samebyns renbetesområde för att i dialog ta fram olika scenarier för skogsbruk som skulle kunna gynna renens vinterbete. Tre scenarier togs fram, två anpassade till renskötselns behov och ett som motsvarar dagens skogsbruk. Syftet med de två scenarierna anpassade till renskötsel var att framför allt gynna mark- och hänglav. Marklav, som förekommer framför allt i magra tallskogar, kräver mycket ljus så skogarna får inte bli för täta. Att bevara och återställa skogar med marklav kräver därför hårdare röjningar och gallringar. Hänglav förekommer främst i äldre skogar och gynnas av längre omloppstider och en ökad andel hyggesfritt skogsbruk. Andra anpassningar som gjordes var att avveckla contorta och att glesa ut skogar inom renarnas flyttleder vilket ökar renarnas möjlighet att förflytta sig mellan betesområden beroende på årstid. 

Snabb ökning av marklav möjlig 

Resultaten visade att förändringar i dagens skogsbruk är nödvändiga för att undvika att minskningen i vinterbetestillgång fortsätter. Scenarier med anpassningar för renskötsel visade att arealen med goda förutsättningar för marklav kunde öka med 22 % redan inom 15 år. Fortsatt skogsbruk som är brukligt idag skulle leda till en fortsatt minskning av marklav med närmare en procent per år.  
Bättre förutsättningarna för marklav kräver inte särskilt stora anpassningar av dagens skogsbruk. Det handlar främst om en anpassning av befintliga metoder som röjning och gallring i tidpunkt, omfattning och intensitet. Hänglaven som förekommer i äldre, täta skogar, gynnas av längre omloppstider och mer hyggesfritt och gick att bibehålla och öka i alla scenarier. 
De scenarier som anpassats till renskötsel skulle i jämförelse med dagens skogsbruk innebära en minskning av nettointäkterna från virkesproduktion med 11-22 procent i genomsnitt över en tidshorisont på 50 år. Detta beror på att mer av den avverkade volymen kom från gallringar och volymen sågtimmer var något lägre. Beräkningarna i denna studie berör endast ekonomiska värden av avverkning och inte värdet av tillgången på renbete. Idag krävs en del stödutfodring av renar som bekostas av renägare och som inte skulle behövas i samma utsträckning med anpassningar till dagens skogsbruk. 

Tidsbesparing för båda parter 

En annan positiv aspekt av studien är att den kan spara tid för båda parterna. Dagens samråd upplevs ofta som tidskrävande och ineffektiva. Studien kan förenkla och effektivisera processen genom att göras om till riktlinjer för hur olika typer av skogar bör brukas för att gynna renskötsel. Denna studie har tillsammans med andra använts för att ta fram 10 rekommendationer för samexistens av renskötsel och skogsbruk.   

Studien har även legat till grund för en metod där skogsbolagen redan i sina långsiktiga planer kan ta hänsyn till renbetesmarker. Detta genom att använda indikatorer på magra tallmarker med goda förutsättningar för marklav som redan finns implementerade i det beslutsstöd som skogsbolagen använder i sina långsiktiga planeringar; Heurekasystemet. Det ger skogsbolagen kunskap om var de kan planera för förbättrad tillgång till renbetesmarker och kan agera därefter.