Naturvården behöver anpassas till ett varmare klimat

Sedan länge har det ansetts viktigt att främja sammanlänkning (= konnektivitet) mellan områden för att bevara biologisk mångfald, men det blir ännu viktigare i ett varmare klimat.
Sammanlänkning som gör det möjligt för arter att sprida sig genom landskap blir viktigare om arter behöver flytta till regioner med ett lämpligt framtida klimat som ligger långt från nuvarande utbredningsområde. En hög sammanlänkning mellan livsmiljöer inom ett landskap kan också bli viktigare i ett varmare klimat. Det beror på att mera frekventa störningar innebär en större risk att populationerna i små ytor dör ut, och det gör att det blir ännu viktigare att arter kan återkolonisera från närliggande områden. Detta underlättas om livsmiljöerna är sammanlänkade.
Graden av sammanlänkning beror både på den geografiska fördelningen av ytor med lämplig livsmiljö och i vilken mån kringliggande områden, med till exempel produktionsskog och jordbruksmark, möjliggör spridning. Spridningen underlättas generellt om landskapet är mera varierat, vilket alltså också blir viktigare att främja i ett varmare klimat.

Många rekommendationer handlar om anpassning av skötseln i produktionslandskap. Ett syfte med detta är att få ett mera variationsrikt landskap där sannolikheten är större att det i åtminstone vissa delar råder förhållanden som är lämpliga också i ett framtida varmare klimat. Dessutom gynnar det sammanlänkningen mellan områden. I jordbruket kan man lämna vissa mindre ytor obrukade.
I skogsbruket kan man till exempel använda fler olika trädslag och eftersträva att flera åldersstadier av skogar och träd är representerade. Flera olika trädslag kan göra skogarna mera motståndskraftiga genom att minska risken för omfattande skador vid torka, bränder och stormar.

Det rekommenderas ofta att man ska motverka att värdefulla livsmiljöer förstörs av klimatrelaterade skäl. En vanlig rekommendation att bekämpa skogsbränder och minimera skador som kan uppstå vid torka och översvämningar.

Det rekommenderas ofta att man ska bevara naturvärdena i områden som kan fungera som klimatrefugier, alltså platser där köldgynnade arter kan överleva när klimatet blir varmare. Det som kännetecknar sådana områden är framför allt att de har en stor variation i klimat inom ett litet avstånd.

Många framhåller att naturvårdsinsatser bör göras på sådana platser som förväntas bli viktiga för fauna och flora i framtiden. Vilka dessa platser är kan man förutsäga genom mer eller mindre komplicerade analyser av var och hur mycket det kommer att finnas av olika livsmiljöer.
Om inte sådana analyser görs, kan man tillämpa tumregler såsom att platser belägna på högre höjd och närmare polerna generellt kommer att hysa flera och mera naturvårdsintressanta arter i framtiden, i vissa fall i sådan utsträckning att de bör prioriteras för naturvårdsinsatser.

Klimatförändringar gör att livsmiljöer förändras snabbare. Det beror dels på att det blir vanligare med stora störningar som förändrar livsmiljöer snabbt och dels på en successiv övergång till livsmiljöer som är knutna till ett varmare klimat.
En rekommendation är att motverka detta genom att bevara livsmiljöer i sena successionsstadier och med lång kontinuitet, eftersom det blir större brist på dessa livsmiljöer i ett varmare klimat.

I litteraturen rekommenderas mer restaurering och nyskapande av livsmiljöer. Ett generellt syfte är att få mera variationsrika landskap, men mera specifika mål är att skapa områden som fungerar som klimatrefugier eller spridningskorridorer.
Ofta föreslår forskarna att våtmarker, strandzoner och träd kring vattendrag ska restaureras.
En del forskare framhåller att det i ett varmare klimat kan vara svårt eller omöjligt att restaurera artsamhällen som har försvunnit. Det kan då vara mera realistiskt att skapa nya artsamhällen som har liknande funktion som de äldre.