Skogsskador och skötselmetoder

Att inte lägga alla ägg i samma korg kan vara en välanvänd fras men den är talande när det kommer till att undvika skogsskador. Det finns inte en lösning som klarar alla typer av störningar eller skogsskador. Däremot går det att komma en bra bit på vägen med en skog med blandade trädslag och minska antalet åtgärder som utförs under omloppstiden. Allt beror dock på vilken typ av störning eller skada som skogen riskerar att drabbas av och av vad skogsägaren har för mål med sin skog.  

Majoriteten av den skogliga planering sker på bestådsnivå men det är viktigt att inte glömma landskapsperspektivet. Omgivande skogar påverkas också av hur skogen ett bestånd eller begränsat område sköts eftersom skogsskador sällan tar hänsyn till beståndsgränser.  

Här nedan listar vi sju skadeorsaker och hur olika skötselåtgärder kan påverka risk för skador.

Vindskador

Det är den vanligaste formen av skogsskada och för att minska risken för stormskador är det bra att känna till att trädens olika egenskaper som art, rotsystem och trädkrona påverkar hur känsliga de är mot vind. Även jordtyp och jordförhållanden där träden växer behöver vägas in.  

Generellt är äldre skog och barrträd mer känsliga mot vindskador än yngre skog och lövträd. Barrträd är också mer känsliga för vinterstormar eftersom barren sitter kvar året om och fångar upp mer vind, vilket ökar risken för att träd bryts av eller blåser omkull. 

Hur känsligt ett träd är för vind beror också på förhållandet mellan trädets höjd och stammens tjocklek. Höga och smala träd är ofta mindre stabila än kortare träd med grövre stam.

Gran drabbas oftare av vindskador än andra trädslag. Risken kan minskas genom att ersätta eller blanda gran med andra mindre vindkänsliga trädslag, till exempel björk, hybridasp eller douglasgran. Skogar som har träd i olika åldrar minskar även risken då en större variation i trädstorlek skapas, vilket kan göra skogen mer motståndskraftig mot vindskador. 

En tidigare avverkning minskar andelen äldre skog som blåser omkull då de ofta är mer känslig för vindskador. Samtidigt kan stora avverkningar vid gallring eller slutavverkning skapa nya skogskanter där träden blir mer utsatt för vind. Det kan öka risken för stormskador. Färre gallringar och röjningar, tillsammans med glesare plantering, kan minska risken eftersom träden får bättre möjlighet att anpassa sig till vindpåfrestningar.  

Snöskador 

Under snörika vintrar med tung och fuktig snö kan skogen drabbas av omfattande snöskador. Träden kan böjas kraftig eller brytas av. Risken påverkas bland annat av beståndets ålder, trädslag och hur tätt träden står.  
I täta bestånd ökar risken för att snö fastnar i trädkronorna vilket kan leda till topp eller grenbrott. Speciellt hos barrträd vars täta grenar lättare fångar upp snö. Risken för snöbrott kan minskas genom en kortare omloppstid där du kortar ner tiden då träden utsätts för påfrestning.  

Insektsskador 

Granbarkborren 

Granbarkborren angriper normalt svaga eller döende träd. Vid stora utbrott kan den däremot även angripa friska träd. Efter stormar med många vindfällda granar, kan granbarkborren föröka sig snabbt om vädret är gynnsamt. Även efter perioder av extrem torka ökar risken för angrepp eftersom trädens försvar försvagats.

När ett utbrott väl startat spelar mängden gran i landskapet en stor roll för hur snabbt granbarkborren sprider sig och hur omfattande skadorna blir. Om gran blandas med andra trädslag som inte är värdträd för borren minskar risken för omfattande skador. Eftersom barkborren får det svårare att hitta lämpliga värdträd, även om de inte stoppas helt. 

Blandskogar kan också minska skogens känslighet för vindskador, vilket i sin tur kan minska stormfällda granar som granbarkborren kan föröka sig i. En kortare omloppstid kan också minska risk för skador genom att det finns färre äldre granar som lämpar sig som värdträd.

Skogar med varierad ålder kan påverka tillgången på lämpliga värdträd vilket leder till färre granbarkborreangrepp. Samtidigt visar vissa studier att en varierad åldersstruktur inte alltid räcker. För att minska risken kan det också behövas en större variation av trädslag i skogen.

Tallstekel 

Här spelar skogsbeståndets egenskaper mindre roll och tallstekelns naturliga fiender större roll. Det finns samtidigt tecken på att tallstekeln har svårare att fortplanta sig i skogar med fler trädslag och där träden står glesare. Flera lokala skogsegenskaper som gynnar tallstekelns naturliga fiender, till exempel död ved och högre trädtäthet, verkar också bidra till att begränsa tallstekelns populationsutveckling.  

Snytbaggen 

När stubbar lämnas kvar efter en avverkning lockar de till sig snytbaggar som lägger sina ägg på stubbarnas rötter. De vuxna baggarna och senare de nya baggarna som utvecklas från larverna äter på tillgängligt växtmaterial i området. Ofta gnager de på barken på nyplanterade plantor i närheten. Skadorna kan bli omfattande, särskilt om snytbaggen ringbarkar plantan. Då förlorar plantan förmågan att transportera vatten och näring, vilket leder till att plantan dör.  

Risken för skador från snytbaggar kan minskas genom att ta bort deras lockbeten: stubbar och avverkningsrester. En större blandning av trädslag kan minska skadorna, men forskningen har ännu inte kunnat visa några entydiga bevis.  

Eftersom kalavverkning skapar goda förutsättningar för snytbaggen kan skogsbruksmetoder som lämnar kvar fler träd vara ett sätt att minska skadorna på plantor. Kortare omloppstider kan däremot öka mängden lämpliga miljöer för snytbaggen och därmed också öka risken för skador.  

Undvik naturvårdsbränningar då dessa kan gynna snytbaggen genom att minska markvegetationen. Branden göra också marken mörkare vilket leder till högre temperatur. Detta förbättrar deras möjlighet till överlevnad och fortplantning. 

Svampskador

Rotticka och rotröta 

Rotticka sprids genom sporer som landar på färska stubbytor eller skador på nedre delen av stammen. Där börjar sporerna gro och kan sedan sprida sig vidare via rötterna till närliggande träd. Svampen orsakar röta i stammen, vilket försämrar virkeskvaliteten. Förebyggande insatser är därför viktigt. De mest effektiva sätten är att undvika att skapa nya stubbar när infektionsrisken är hög eller att behandla stubbarna direkt efter avverkning. När svampen väl har etablerat sig i trädets rotsystem är den svår att ta bort eller bekämpa spridningen. 

Vid allvarlig infektion i ett bestånd är det inte säkert att stubbehandling ger någon större effekt. Däremot kan en större variation av trädslag minska spridningen av sjukdomen och därmed risken för framtida skador. 

Rotröta orsakad av honungsskivling 

För att honungsskivling ska kunna utvecklas och sprida sig behövs tillgång till värdträd och träd som redan är försvagade. Stubbar och rotsystem som lämnas kvar efter gallring och avverkning fungerar som långvariga smittkällor. Därifrån kan svampen spridas både till kvarvarande träd och till nästa generation skog, antingen genom rotkontakt eller sporspridning.  
En större variation av trädslag kan minska svampens påverkan. Olika trädslag är olika känsliga för svampen och de skiljer sig också åt i hur deras rotsystem är uppbyggda. Det gör att svampen får svårare att sprida sig mellan träden via rotkontakt. 

Gemensamt för rotticka och honungsskivling 

I bestånd som redan är angripna kan en tidigare avverkning minska volymförlusten jämfört med senare avverkning. Ju längre träden står kvar, desto mer hinner rötan sprida sig i stammen. Samtidigt gör tidigare avverkningar att fler stubbar skapas som ge svampen nya möjligheter att sprida sig om inte stubbarna behandlas. Även fler gallringar och röjningar, som följer av längre omloppstider, kan öka risken för nya infektioner eftersom varje ny stubbe eller skada på träden kan fungera som en ingång för svampen. 

Törskate 

Den litteratur som granskats i studien visar inga tydliga samband mellan skogsegenskaper och skogens mottaglighet för törskate. Mottagligheten skiljer sig däremot mellan olika tallarter. För vanlig tall (pinus sylvestris) har inga skillnader kunnat påvisas mellan träd från olika geografiska ursprung.  

Viltskador 

På flera platser i Europa orsakar klövdjur skador på skogen, vilket medför en stor kostnad för skogsbruket. Forskning visar att olika trädslag kan ha stor betydelse för hur mycket betesskador som uppstår. Variation av trädslag kan både öka och minska betestrycket. Skogar med flera trädslag kan få mer betesskador än skogar som nästan bara består av ett trädslag. Samtidigt kan inslag av mindre attraktiva trädslag, som gran, bidra till att minska skadorna. Ljusa skogsgläntor har ofta mer besök av klövdjur än slutna skogsdungar eftersom det finns mer foder där. På landskapsnivå kan en god tillgång på naturligt foder minska betesskador på tall och unga träd. 

Skogsskötsel påverkar också risken för betesskador. Kortare omloppstider kan minska mängden blåbärsris, som ingår i djurens föda. Om tillgången på blåbärsris minskar kan bete på ungskogar öka. Gallring i tallskog kan däremot minska risken för skador genom att bidra till att träden växer snabbare och tidigare når en höjd där de inte längre är lika attraktiva för betande djur. Träd som redan betats bör lämnas kvar, eftersom klövdjuren gärna kommer tillbaka till samma träd och därmed lämnar andra träd oskadade. 

Luckhuggning kan locka klövdjur till de öppna ytorna där ny skog växer upp. Om naturlig föryngring främjas kan buskar och örter fungera som en naturlig barriär och minska de totala skadorna på plantor.

Kunskapsluckor

Det saknas fortfarande kunskap inom vissa områden. Exempelvis törskate som trots ökad förekomst har begränsad litteratur. Nya rön har visat att det finns viktiga genetiska komponenter som kan användas för att öka motståndskraften hos träden. Det är även ojämn fördelning av kunskapen bakom de olika skötselstrategierna kopplat till olika störningar. En del har en bred kunskapsbas, en del har behov av ökad kunskap.