Bekämpning av antibiotikaresistens som kräver att vi ser bortom antibiotikaanvändningen

Sverige ger möjlighet att ställa just denna fråga. Jämfört med många andra länder använder den svenska djurhållningen mycket små mängder antibiotika och förlitar sig i hög grad på sjukdomsförebyggande åtgärder och individuell behandling av sjuka djur.

Forskare vid Sveriges lantbruksuiversitet studerade tio svenska grisgårdar genom att följa en grupp grisar på varje gård under en hel produktionscykel för att se hur resistomet förändrades i takt med att grisarna växte och om dessa förändringar kunde förklaras av antibiotikaanvändningen hos denna grupp grisar. Miljöprover samlades in från grisstallen ungefär var fjärde vecka och analyserades med hjälp av metagenomisk sekvensering. Detta gjorde det möjligt att undersöka både de mikrobiella samhällena och den samlade uppsättningen av antibiotikaresistensgener – resistomet – som fanns i gårdsmiljön.

Trots den låga antibiotikaanvändningen i de studerade grisgrupperna fann vi ett mångfacetterat resistom. Resistensgener kopplade till 16 olika antibiotikaklasser påvisades, även om antibiotika från endast sex klasser användes för att behandla de studerade grisarna under observationsperioden. Ett särskilt viktigt resultat var att antibiotikaanvändningen i sig inte kunde förklara hur resistomet utvecklades.

Resistensmönstren förändrades avsevärt i takt med att grisarna växte, och dessa förändringar var mer uttalade över tid än skillnaderna mellan enskilda gårdar. Dessutom följde mikrobiomet och resistomet olika utvecklingsbanor, vilket tyder på att resistensdynamiken beror på mer än bara vilka bakteriearter som finns närvarande.

Vissa resistensgener förekom i stor utsträckning trots att användningen av motsvarande antibiotika var liten eller obefintlig. Tetracyklinresistensen är ett slående exempel: gener kopplade till tetracyklinresistens förekom i stor utsträckning och ökade med grisarnas ålder, trots att tetracyklinbehandling endast hade dokumenterats på en av de tio gårdarna i den studerade grisgruppen.

Detta minskar inte vikten av en ansvarsfull antibiotikaanvändning. Att minimera onödig behandling är fortfarande avgörande, eftersom antibiotikaexponering skapar ett selektivt tryck som gynnar resistens. Istället belyser resultaten en annan aspekt av utmaningen med antibiotikaresistens: resistens kan kvarstå i djurhållningsmiljöer även när det aktuella antibiotikapresset är lågt. Detta väcker nästa fråga: Vad mer bidrar till att upprätthålla resistensen på gårdarna?

Både miljöfaktorer och jordbruksdriftens förvaltning kan spela en viktig roll. Att förstå hur dessa faktorer bidrar är nästa steg i forskningen.

Detta arbete är viktigt för såväl jordbrukare som veterinärer och beslutsfattare. Sverige visar vad som kan uppnås genom årtionden av ansvarsfull antibiotikaanvändning, men resultaten tyder på att ytterligare framsteg i kampen mot antibiotikaresistens kan kräva att man ser bortom enbart antibiotikaanvändningen. Att identifiera de faktorer som upprätthåller resistensen på jordbruken skulle kunna bidra till att utveckla mer riktade strategier för förebyggande åtgärder, biosäkerhet och förvaltning.

I slutändan kräver bekämpningen av antibiotikaresistens ett ”One Health”-perspektiv som beaktar djur, människor och deras gemensamma miljö. Sveriges antibiotikafattiga djurhållningssystem utgör en värdefull miljö för att förstå vad mer som kan göras när antibiotikaanvändningen redan har minskats.

Publikationen