Tätortsnära natur i norr – sociala och ekologiska värden i samspel

Två dagar i Umeå visade att nyckeln ligger i helhetsperspektiv, delaktighet och långsiktighet – men också i att ta vara på det enkla: stigar, bryn, röjning och belysning som gör vardagsnaturen tillgänglig och trygg.

Människan i centrum för stadens skog

Konferensen inleddes av Magnus Lingegård från Umeå kommun, som beskrev hur stadens horisontella mål – ekonomisk, social, ekologisk och kulturell hållbarhet – vävs in i allt från planering till drift. Umeås parkavdelning arbetar med att skapa utrymme för medskapande, där invånare och särskilt barn och unga får vara med och forma platser som "Årstidernas park". Skog och natur används inte bara som kuliss utan som aktiva, lågstyrda miljöer där människor kan vara på sina egna villkor – något som visat sig särskilt viktigt för barns lek och vuxnas återhämtning.

Lingegård lyfte också fram skogens klimatnytta och kostnadseffektivitet. Stadsskogen kräver ofta mindre skötsel än parker, samtidigt som den erbjuder naturliga lösningar för dagvatten, snöhantering och svalka under värmeböljor. Genom arbetet med grönstrukturprogram, biotopdatabas och kartläggning av krontäckning skapar kommunen bättre underlag för att kombinera ekologiska, sociala och ekonomiska mål.

Skötsel för upplevelse och hälsa

Björn Wiström från SLU tog vid och betonade vikten av att se stadsskogen som ett socio-ekologiskt system. Upplevelsevärden skapas i flera skalor – från landskapet i stort till enskilda träd. Forskning visar att människor uppskattar skogar med genomsikt, äldre träd, inslag av löv och välskötta stigar, medan täta, risiga bestånd och körskador sänker helhetsintrycket.

Wiström förespråkade en ”pick-and-mix”-strategi där variation skapas på flera nivåer: mellan olika skogstyper i landskapet, inom bestånd, och på platser där mindre insatser kan få stor effekt. Även små skogar gör stor skillnad – de utgör en betydande del av stadens gröna infrastruktur och används ofta mest. Att prioritera vardagsnära röjning, slybekämpning och tillgänglighet kan ge stora sociala vinster till låg kostnad.

Victor Göransson, också från SLU, fyllde på med ett långsiktigt planeringsperspektiv. Hans forskning visar att sociala värden i skog främst uppstår när människor faktiskt vistas där. Faktorer som större och äldre träd, variation och tydliga stigar uppskattas, medan kala ytor och spår av skogliga åtgärder upplevs negativt. Han lyfte även fram begreppet nature connectedness– hur stark naturkontakt påverkar både upplevelse och hälsovinster. Slutsatsen: målet är inte att maximera allt överallt, utan att höja lägstanivån genom att undvika de minst tilltalande miljöerna och skapa framkomlighet och variation.

Data, samarbete och exempel från norr

Presentationen av Dimitris Athanassiadis från SLU Urban Futures handlade om hur tätorts- och bostadsnära skogar kan bidra till hållbara, inkluderande och vackra städer i norra Sverige.

SLU Urban Futures är en strategisk framtidsplattform som arbetar tvärvetenskapligt för att koppla samman forskning, utbildning och samhällsaktörer. Ett centralt tema är Urban Forestscapes, som beskriver samspelet mellan skog, människor och stadens infrastruktur och hur detta påverkar både miljömässiga och sociala värden.

I Sverige är omkring 15 procent av all skogsmark tätortsnära. Dessa skogar är viktiga för rekreation, hälsa, klimatanpassning och biologisk mångfald. SLU samarbetar med kommuner som Umeå och Sundsvall för att utveckla nya sätt att förvalta tätortsnära skog genom scenarieanalyser, där sociala, ekologiska och ekonomiska mål vägs mot varandra.

Exempel som Nydala-försöket i Umeå visar hur hyggesfritt skogsbruk kan testas i stadsnära miljöer. Projekten lyfter även vikten av samverkan, förståelse för målkonflikter och utbildning – bland annat genom en öppen digital kurs om hållbar skogsskötsel i urbana områden. Sammanfattningsvis betonar presentationen att städer i norr har stor potential att utveckla sina skogar som en del av hållbar stadsutveckling – för klimatet, naturen och människors välbefinnande.

Det blev konkret i Skellefteås Klockargårdspark, där Elsa Karlberg berättade om en långsiktig upprustning med små medel men stor uthållighet. Genom röjning av skogsbryn, anläggning av våtmarksäng, förbättrad belysning och samarbete med skolor för utomhuspedagogik har både natur- och upplevelsevärden ökat. Projektet visar att även lågkostnadsinsatser kan ge stora effekter – om de görs med kontinuitet, dialog och naturförståelse.

Dagens sista programpunkter var tre guidade studiebesök.

Arboretum Norr breder ut sig i det vackra älvlandskapet vid Baggböle Herrgård i Umeå. Inom 16 hektar finns över 3000 träd och buskar planterade fördelat på cirka 500 taxa från delar av världen med liknande klimat.

Kvarnlunden är ett nytt komplement till de många parkerna längs älvstråket i Umeå. Här satsas på naturtillgänglighet, aktivitetsytor med stor variation, sollägen vid älven, lugn och ro samt vinterkvaliteter. I dialog med konstnärer och elever har Rörelsestigen vuxit fram.

De närliggande Bölesholmarna är en naturskön plats med badstrand. Skogen på holmarna, som främst utgörs av värdefulla och artrika lövskogar, har en nyckelroll i bevarandet av hotade växter och djur. Belysning på holmarna är anpassad för djur och insekter.

Dag två: träd, arter och gräsytor

Den andra dagen fördjupades temat ytterligare från strategier och planering till konkreta växtval, biologisk mångfald och förvaltning i nordliga stadsmiljöer.

Dagens första presentation hölls av Björn Wiström, som redovisade ett samarbete mellan SLU Tankesmedjan Movium, E-planta och kommunerna i Umeå, Luleå och Skellefteå kring träd och buskar för ett nordligt klimat. Projektet samlade in erfarenheter från 121 personer, trädgårdsamatörer, experter och kommunrepresentanter, om över 1100 växttaxa. Av dessa bedömdes 955 arter utifrån härdighet och odlingsvärde. Syftet var att öka växtvariation och minska sårbarheten i nordliga stadsmiljöer genom bättre kunskap om växters härdighet och frosttålighet.

Bakgrunden är att istider och klimatförändringar har reducerat antalet trädarter i Norden, vilket gör artvalet begränsat. Härdighet beror på växternas förmåga att invintra i tid, och faktorer som dagslängd, temperatur och växtens ålder spelar stor roll – äldre träd avslutar tillväxten tidigare och är ofta mer robusta än unga plantor. Projektet jämförde härdighetszoner i Sverige, Finland, Norge, USA och Kanada, och resultaten visar att många fler arter än tidigare antagits kan odlas i norra Sverige – förutsatt att man väljer rätt växt till rätt plats.

Wiström avslutade med att konstatera att norra Sverige har stor potential för en rikare växtanvändning. Med kunskap, planering och erfarenhetsutbyte går det att skapa både mer varierade och motståndskraftiga gröna miljöer i norr – något som blir allt viktigare i ett förändrat klimat.

Lisa Norberg från Lycksele kommun tog vid och berättade hur de försöker balansera tillgänglighet, handel och medborgarnas önskemål om en grönare stadskärna. För att öka rörelse och handel öppnades gågatan tillfälligt för biltrafik, men samtidigt betonades invånarnas starka önskan om en bilfri, grönare miljö. Investeringar i trädplanteringar har gett både klimatnytta och estetiskt värde, och genom att använda befintliga grönytor har kostnaderna kunnat hållas nere.

Kommunen har dessutom bevarat och utvecklat en park med tätortsnära skog, planterat 290 nya träd i centrum, återplanterat skadade träd och avsatt tolv hektar lövskog för biologisk mångfald. Lyckseles arbete illustrerar hur stadsgrönska kan vävas in i handel och vardagsliv, en modell där stadskärnans attraktivitet och naturvård går hand i hand.

Därefter följde Åsa Laurell från Umeå kommun, som tog upp arbetet med invasiva främmande arter (IFA), ett växande miljöproblem i hela Europa. Hon påminde om att invasiva arter är en av de fem största orsakerna till global förlust av biologisk mångfald och att de även påverkar ekonomi, hälsa och livsmedelsförsörjning. EU:s förordning från 2015 listar över hundra arter, varav flera redan finns i norra Sverige. Bland exemplen finns jättebalsamin, hybridslide, blomsterlupin och vresros, arter som sprids via trädgårdsnäring, masshantering och trädgårdsavfall.

Laurell beskrev hur riskbedömningar görs med GEIAA-metoden, där arter klassas i risknivåer. Arter som snöbär och rönnspirea hör till de mest problematiska. Hon betonade vikten av att kommunerna tar ansvar för sin egen verksamhet och tydliggör ansvarsfördelning vid exempelvis fastighetshyra. Utbildning, riktlinjer och långsiktighet är avgörande för att lyckas. Arbetet inom projektet INSPIRE (2024–2026) syftar till att utveckla digitala verktyg, sprida kunskap och testa praktiska metoder för bekämpning. Klimatförändringarna gör frågan än mer akut – i Västerbotten har växtsäsongen förlängts med 10–15 dagar sedan 1980-talet, vilket gynnar spridningen. Laurell avslutade med att framgångsrikt arbete bygger på strategi, samverkan och kunskap både hos allmänhet och yrkesgrupper.

Sofia Hagsand, biolog, talade sedan om ”Gräsytors hemliga mångfald” och hur vanliga gräsmattor kan förvandlas till artrika ängsytor. I Luleå inventerades 74 hektar gräsmarker, varav 21 hektar visade sig ha ängsflora, och 28 nya platser med höga naturvärden upptäcktes, många på tidigare bymarker med orörd flora. Hagsand betonade de miljömässiga vinsterna: mindre klippning, färre utsläpp och bättre livsmiljöer för pollinatörer. Ängar är extremt artrika men starkt hotade; endast 2 procent av Norrbottens ängs- och betesmarker finns kvar, och omkring 30 procent av Sveriges rödlistade arter är beroende av odlingslandskapet.

Hennes budskap var tydligt: vanliga gräsmattor kan bli värdefulla livsmiljöer om de sköts som ängar istället för att klippas regelbundet. För lyckad ängsskötsel krävs årlig slåtter där höet tas bort, samarbete med experter och god intern förankring. Hagsand uppmanade kommunerna att informera allmänheten och våga lämna vissa ytor oklippta, de är viktiga refugier för insekter och växter.

I den avslutande diskussionen enades deltagarna om att många utmaningar i norra städer handlar om tidsbrist, kompetensförsörjning och behovet av bättre samarbete mellan planering och drift. Det finns också ett behov av mer operativt anpassad forskning, underlag som kan användas direkt av fältpersonal. Flera deltagare lyfte vikten av nätverk mellan kommuner, praktikplatser och nya utbildningsvägar för att stärka kompetensen inom grön förvaltning.

1. Planera i flera skalor. Landskap, bestånd, plats och objekt behöver hållas ihop för att skapa helhet och fungerande ekosystem.
2. Prioritera det enkla. Röjning, stigar, bryn och belysning är små insatser som gör stor skillnad för trygghet och trivsel.
3. Involvera medborgarna. Delaktighet, särskilt för barn och unga, ger engagemang och långsiktig hållbarhet.

Konferensen visade tydligt att stadsskogen i norr inte bara är en plats för rekreation – den är en del av stadens infrastruktur för hälsa, klimat och kultur. När planering och förvaltning förenas, och när invånarna får vara medskapare, blir resultatet både robustare och mer meningsfullt. Det handlar inte om spektakulära projekt, utan om att vårda det vardagliga – så att skogen får växa tillsammans med staden.