Varför är inlagringen av kol i skogsmarkens mineraljord mycket större i Sverige än i Finland?

Varje land bestämmer själv om man ska rapportera kolförrådsförändringar i mineraljord (så kallat markkol) till FN och EU, och vilken metod som i så fall ska användas för att skatta förändringarna. Både Sverige och Finland rapporterar markkolsförändringar, men använder två helt olika metoder.  

Sverige rapporterar förändringar i markkol på skogs- och naturbetesmark baserat på Markinventeringen, där vi mäter kolförrådet i marken. Vi är ett av få länder i hela världen som har en markinventering att tillgå för att skatta årliga upptag och utsläpp av markkol. Markinventeringen är dessutom integrerad med Riksskogstaxeringen, vilket gör att man kan följa förändringar på provytenivå för både levande biomassa och mark. De här två inventeringarna är grunden för Sveriges växthusgasrapportering av markanvändningssektorn (LULUCF-sektorn), och därmed bygger de rapporterade förändringarna i markkol på faktiska mätningar. Eftersom förändringar i markkolet sker långsamt återkommer man till provytorna vart tionde år. Den svenska trenden för markkol avspeglar därför de förändringar som skett bakåt i tiden mellan provtagningarna. 

Finland använder sig i stället av en modell, Yasso, som beräknar kolförrådet baserat på data för förnafall, klimat och nedbrytning av organiskt material i marken med hjälp av matematiska funktioner. Finlands modell bygger på en stark koppling till levande biomassa eftersom modellen drivs av förna som kommer från biomassa som i sin tur bryts ner till markkol. Mindre levande biomassa (på grund av förrådsuppbyggnad, avverkning och naturlig mortalitet) kommer i modellen att leda till en relativt omedelbar minskning även av markkol, men man vet inte hur stark denna återkoppling verkligen är. 

Varför ger metoderna olika resultat? 

Både Sveriges och Finlands metoder är klassade som Tier (Nivå) 3-metoder enligt IPCC:s riktlinjer, vilket är den mest avancerade nivån för att skatta förändringar i markkol. Att båda metoderna anses likvärdiga enligt Tier-klassningen beror bland annat på att graden av komplexitet bedöms likvärdig för både inventeringar och modeller. Det kan därför vara mycket stora skillnader mellan olika metoder. Den svenska och den finska metoden ger i det här fallet olika resultat, och det är just skillnaden i metod som är den mest troliga förklaringen till att det blir en så stor skillnad mellan ländernas rapporteringar.  

Nyligen publicerade det finska Naturresursinstitutet (LUKE) en osäkerhetsanalys av Finlands beräknade kolsänka i markanvändningssektorn. Där drar man slutsatsen att Finlands modell är jämförbar med andra modeller, men att osäkerheterna är stora och att modellresultaten behöver jämföras med markmätningar. 

Hur ser rapporteringen ut? 

När länderna rapporterar in den sammanlagda förändringen i markens kolförråd till EU och FN kan förändringarna i markkol, förna och död ved läggas samman. Eftersom inte alla länder skattar de tre olika poolerna separat är det svårt att jämföra olika länders redovisning. För utsläppsåret 2023 rapporterade endast 11 av EU:s 28 medlemsländer förändringar i markkol på skogsmark.  

I diagrammen redovisas europeiska länders inrapporterade förändringar i kolpoolerna markkol, förna och död ved för utsläppsår 2023 (submission 2025) för brukad skogsmark (ej beskogning) totalt samt för varje pool för sig. En del länder, som till exempel Finland, rapporterar alla tre poolerna tillsammans då deras metod inte kan separera poolerna, medan Sverige rapporterar varje pool för sig. Andra länder, som till exempel Spanien, rapporterar med den enklaste metoden Tier 1, vilket innebär att de rapporterar noll utsläpp eller upptag för mineraljord, men rapporterar död ved (Tier 1-länder har tagits bort i figuren). Det är därför svårt att jämföra länders upptag i mark då inte alla poolerna är skattade. Fler länder rapporterar död ved, vilket förmodligen beror på att de flesta länder har statistik på avverkning och skogstaxeringar som underlag. Det är viktigt att vara noga när man jämför länders rapporterade markkolsförändringar, då de dels rapporteras på olika aggregeringsnivåer men även med olika metoder. 

När det gäller upptag och utsläpp i markkolspoolen har Sverige tillsammans med Estland den högsta inlagringen med 0,2 ton kol per hektar och år. Estland hänvisar till svenska data. Noterbart är att Sverige är det enda landet som baserar beräkningarna på faktiska mätningar av förändring. Det finns däremot andra publicerade studier där man har använt inventeringar för att bestämma förändringar i markkolet. Enligt en fransk studie skattas det franska upptaget i mineraljorden ner till 40 cm till 0,29 ton kol per hektar och år, och i en studie från Tyskland baserat på deras markinventering skattades förändringar i mineraljorden ner till 30 cm till 0,41 ton kol per hektar och år. Dessa studier redovisar alltså en ännu större inlagring av markkol i mineraljorden än den svenska klimatrapporteringen.  

När det gäller rapporterade upptag och utsläpp i förna och död ved ligger Sverige i nivå med de flesta andra europeiska länder.   

Hur svårt är det att mäta förändringar i markens kolförråd?   

Ett grundläggande problem med att skatta inlagring i markkol är att det totala markkolsförrådet i skogsmarken är väldigt stort och förändringarna små och långsamma – och därmed svårstuderade. Markkolet förändrar sig långsamt över tid, några procentenheter över en 10-årsperiod.   

Man kan förklara detta genom att göra följande räkneexempel: Kolförrådet i den svenska mineraljorden är ungefär 60 ton per hektar ner till 50 centimeters djup. Vi har ungefär 23 miljoner hektar skogsmark på mineraljord. Det innebär att förrådet i mineraljorden är ungefär1400 miljoner ton kol.  En förändring i förrådet av markkol på 0,1 procent per år motsvarar 5 miljoner ton koldioxid per år. En sådan liten årlig förändring i marken är i praktiken nästan omöjlig att mäta – men det koldioxidupptag den orsakar motsvarar ändå ungefär 10 procent av de svenska territoriella utsläppen på årsbasis. Därför följer vi kolförrådsförändringar med tidsserier över en längre tid.  

Våra mätningar visar att vi har en tillväxt i markens kolförråd på skogsmark på 10 procent över en 20-årsperiod, alltså 0,5 procent per år.  Det motsvarar en kolinlagring på 25 miljoner ton koldioxid per år. Den siffran kommer med ett statistiskt osäkerhetsintervall på ±13  miljoner ton koldioxid.  

Sammanfattningsvis är förändringar i markens kolförråd svåra att mäta på grund av att kolförrådet är stort och förändras väldigt långsamt. På grund av förrådets storlek får små förändringar stora konsekvenser för den nationella växthusgasbudgeten, oavsett om man skattar med markinventering eller med modell. 

Författare: Carina Josefsson Ortiz, Erik Karltun, Mattias Lundblad och Johan Stendahl.

Läs mer

Artikel Aftonbladet: Mysteriet som sticker ut: ”Det ser konstigt ut”

Rapport från finska Naturresursinstitutet (LUKE): Osäkerhetsanalys av beräkning av kolsänkor (på finska)

Vetenskaplig artikel: Carbon sequestration and nitrogen loss drive the evolution of French forest soils. I Frontiers in Forests and Global Change 7.  

Vetenskaplig artikel: Organic carbon stocks and sequestration rates of forest soils in Germany. I Global Change Biology 20:2644-2662. 

Markinventeringen

Riksskogstaxeringen

Klimatrapporteringen