Barns relation till utemiljöer och landskap i fokus för Amanda Gabriel

Vem är du och vad är din bakgrund?

Jag är universitetsadjunkt i miljöpsykologi vid SLU Alnarp och hubbkoordinator för SLU Urban Futures. I mitt arbete rör jag mig mellan undervisning, forskning och samverkan, ofta med frågor som handlar om människors relation till platser, utemiljöer och samhällsplanering.

Jag har en tvärvetenskaplig bakgrund med studier i bland annat humaniora, pedagogik och miljöpsykologi. Innan jag kom längre in i akademin arbetade jag flera år som lärare i skolan, både i Brasilien och i Lund.

Vad handlar ditt arbete med barn och unga om?

Mitt arbete inom temat barn och unga handlar framför allt om barns relation till utemiljöer, landskap och platser. Jag är intresserad av hur barn använder miljöer, hur de skapar relationer till platser och hur sådana erfarenheter kan påverka dem genom livet, genom kroppen, sinnena, leken och relationer till andra barn.

Jag är kursledare och undervisar. Jag har också varit involverad i forskningsprojekt om förskolemiljöer, där vi intervjuade barn och observerade hur de leker i relation till miljöns utformning. Jag har även arbetat med forskning om barns favoritplatser på förskolegårdar och hur sådana platser kan stödja lek, platsrelationer och naturkontakt, bland annat i en artikel om barns favoritplatser på förskolegårdar.

Utöver forskningen har jag varit referensperson och koordinator i BUB, Barn, unga och byggd miljö, under flera år, idag tillsammans med Märit Jansson.

Vad tycker du är det mest intressanta inom det här området?

Det mest intressanta är hur mycket som ryms i barns utemiljöer. En gård, park eller grön plats kan för vuxna se ganska enkel ut, men för barn kan den vara en plats för rörelse, vänskap, fantasi, vila, naturkontakt och vem de är, hur världen är.

Jag tycker att området är särskilt viktigt idag eftersom barns vardagsliv förändras snabbt. Många barn har mindre frihet att röra sig själva, mer stillasittande tid och mer skärmtid än tidigare. Samtidigt finns en växande oro för barns och ungas psykiska hälsa, fysiska aktivitet och möjligheter till återhämtning. Utemiljöer kan stödja barns utveckling på många sätt samtidigt.

Du har en internationell bakgrund. Du är född i Brasilien och har bott i Frankrike och England. Vad ser du för skillnader i synen på barn mellan olika länder?

Det är svårt att generalisera, men jag har upplevt att Sverige länge har haft en starkare tradition av att se barn som självständiga personer med rätt till lek, utevistelse och delaktighet. I Brasilien, Frankrike och England har jag ofta upplevt barns vardag som mer kontrollerad, särskilt i urbana miljöer.

Samtidigt tror jag inte att Sverige ska romantisera sin egen situation. Även här förändras barns vardag genom förtätning, organiserade aktiviteter, ökad skärmtid och minskad självständig rörlighet. Det gör att barns tillgång till bra utemiljöer inte längre kan tas för given.

Jag ser också skillnader i forskningstraditioner. I vissa länder studeras barn ofta genom enkäter och standardiserade mått. Det kan vara värdefullt, men det fångar inte alltid barns kroppsliga, platsbundna och vardagliga erfarenheter. Där tycker jag att miljöpsykologin har mycket att bidra med genom observationer, intervjuer och platsbaserade studier.

Vad har du för medskick vad gäller barns utemiljöer framöver?

Mitt viktigaste medskick är att barns utemiljöer måste tas på större allvar. Vi behöver planera miljöer som ger barn verklig tillgång till natur, rörelse, variation, sociala möten och platser där de kan skapa egna betydelser.

Vi behöver också lyssna mer på barn, men inte bara genom att fråga dem vad de tycker. Barn uttrycker sig genom lek, rörelse, kroppsliga reaktioner och val av platser.

Om vi skapar miljöer där barn kan leka, utforska, känna trygghet och bygga relationer till natur och platser, skapar vi också bättre miljöer för många andra i samhället.