Starkt stöd för att restaurera ask men flera hinder återstår

Ask, som är ett viktigt ädellövträd i Sverige, har minskat dramatiskt sedan tidigt 2000-tal på grund av askskottsjuka. Asken är inte bara en källa till kvalitativt timmer, utan också livsmiljö för många andra arter och en viktig symbol för vårt kulturarv. Askskottsjuka som är en svampsjukdom hotar både askens existens och de arter av mossa, lavar, svampar och insekter som är beroende av trädslaget. Situationen väcker brådskande frågor om ifall och hur arten kan räddas och återställas.

För att restaurering ska lyckas behövs mer än biologiska möjligheter. Det behövs social acceptans, institutionellt stöd och engagemang från aktörer inom skog. Samtidigt är det fortfarande oklart hur olika aktörer ser på möjligheten att restaurera ask under ett pågående sjukdomsutbrott och vilka konsekvenser olika ramverk har för restaurering. Forskare har i en ny intervjustudie sökt svar på hur aktörer inom skogsbruket ser på ansvar, genomförbarhet och risker kopplade till återställande av ask.

‒ Som forskare arbetar vi hårt och hoppas att våra resultat ska göra skillnad, men vi vet inte alltid hur de uppfattas utanför forskarvärlden. Därför är det särskilt uppmuntrande att höra att det finns ett genuint intresse bland skogsaktörer för att återställa askbestånden och att de ser ett praktiskt värde i det arbete som utförs, säger Michelle Cleary, universitetslektor i skogspatologi och en av ledarna för ”Rädda asken”.

I intervjuerna, som utfördes av Markus Prag MSc Student vid SLU, beskrivs ask som ett älskat men hotat trädslag som väcker både beundran och sorg. En känslomässig anknytning till trädets estetiska skönhet, ekologiska roll och kulturella betydelse framkom också. Yggdrasil - världens träd i nordisk mytologi och askens tidigare ekonomiska betydelse och mångsidighet som timmer nämndes till exempel. Samtidigt präglades intervjupersonernas reflektioner av askskottsjukan. Den visuella nedgången beskrivs som bekymmersam och situationen som ledsam.

Starkt stöd för restaurering men viljan till handling är begränsad

Framtidsutsikten för ask framkom som försiktigt optimistiskt. De tillfrågade upplevde inte läget riktigt lika hopplöst som andra sjukdomar som betraktas som oåterkalleliga. Förekomst av överlevande och delvis motståndskraftiga träd sågs som positiva tecken på att återhämtning kan vara möjligt.

Stödet för restaurering av ask i sak är starkt, samtidigt som viljan att agera är begränsad. Några av de största hindren handlar om hur tillförlitligt det motståndskraftiga plantmaterialet är, finansiella risker, begränsat med planteringsytor och ett splittrat myndighetsansvar. Tillgång till ett tillförlitligt plantmaterial lyftes fram som särskilt viktigt och det efterfrågades tydligare bevis på överlevnadsframgång innan aktörer känner sig villiga att satsa resurser på plantering.

Störst vilja till handling visade skogsförvaltare och skogsägare med tidigare erfarenhet av askodling samt de skogsägare som har ekologisk lämpliga platser för ask.

‒ Studien bekräftar vad många av oss sett i åratal: människor bryr sig djupt om asken och vill att den ska överleva. Men goda avsikter räcker inte för att återställa askbestånden. Nu behövs ett långsiktigt engagemang, samordnade insatser och satsningar på tåligt plantmaterial så att markägare och skogsförvaltare kan känna sig trygga med att delta i återställandet. Asken är en viktig del av vårt natur- och kulturarv, och vi har fortfarande en möjlighet att säkra dess framtid om vi agerar tillsammans, säger Michelle.

‒ Det som förvånade mig i den här studien var inte bara hur starkt människor fortfarande värdesätter asken, trots årtionden av nedgång, utan också hur tydligt de uttryckte under vilka förutsättningar de skulle stödja återplantering, säger Luis Andrés Guillén Alm, forskare inom skogspolitik vid SLU.

Samstämmiga bestämmelser och ansvarsfrågor 

De flesta tillfrågade ansåg att staten bär det största ansvaret för att möjliggöra restaurering, framför allt genom forskningsanslag och genom att stötta utveckling av motståndskraftigt plantmaterial samt att erbjuda ekonomiska incitament till markägare. Andra ansåg att det också fanns ett gemensamt samhällsansvar där markägare, forskare och allmänheten tillsammans bidrar till restaurering. Samtidigt framkom det osäkerhet kring ansvarsfördelning för restaureringsarbetet - särskilt mellan stat och privat skogsägare. Där framhölls behovet av tydligare vägledning och samordning från myndigheterna.

Flera lyfte också behovet av en samstämmighet och samordning mellan skogsbruksbestämmelser, bevarandemål och återställningsmål. Framför allt påpekades att det kan förekomma bristande samstämmighet mellan riktlinjer för ädelbladiga lövträd, bestämmelser om återplantering och de praktiska behoven inom restaureringsarbetet.

Hinder och möjligheter för restaurering

Brist på tillförlitligt och hållbart plantmaterial, kostnader och tillgång på lämpliga planteringsplatser var de vanligaste utmaningar som nämndes i intervjuerna. Men också svårigheten utifrån gällande regelverk att återinföra ask när områden redan har återplanterats med andra arter.

Generellt ansågs skogscertifieringssystemen (FSC och PEFC) vara förenliga med målen för restaurering. Samtidigt påpekade vissa respondenter att mer ingripande metoder, såsom utveckling och eventuell framtida användning av genetisk modifierade träd, kan möta utmaningar både när det gäller certifiering och allmän acceptans. Flera deltagare uttryckte skepsis mot denna biotekniska lösning och hänvisade till regleringshinder, ekologisk osäkerhet och potentiella effekter på allmänhetens förtroende.

Trots de upplevda utmaningarna såg de svarande flera positiva delar för att möjliggöra restaurering. Det befintliga stödet för återplantering av ädellövträd sågs som ett viktigt incitament. Strategin för ädellövträd med stöd i skogslagen skulle potentiellt kunna utgöra en plattform för att främja återställande, om den uppdateras för att återspegla restaureringsmålen. Förslag om riskdelning lyftes dessutom fram som ett förslag att minska den ekonomisk osäkerheten vid misslyckade planeringar.

Insikterna från denna studie pekar på ett behov av ett långsiktigt nationellt restaureringsprogram för ask som kan samla forskning, styrmedel och praktiska insatser för att lyckas med en restaurering.

‒ För mig understryker detta vikten av att betrakta skogsskador både ur ett politiskt och ett biologiskt perspektiv. Om vi förstår vad skogsägare, förvaltare och andra aktörer är beredda att stödja ökar också möjligheten att omsätta forskning i praktiken. Restaurering blir en allt viktigare fråga och då behöver vi kombinera policy- och biologisk forskning för att utveckla lösningar som är vetenskapligt grundade, socialt acceptabla och genomförbara, säger Luis Andrés.