Från överlevande askar till livskraftig population

Askskottsjukan har sedan den först upptäcktes i Sverige 2001 orsakat omfattande skador och dödlighet hos europeisk ask. Sjukdomen får konsekvenser inte bara för askarna, utan även för arter som är beroende av trädslaget samt de ekosystemtjänster och kulturlandskap som är förknippade med ask.

Från överlevande askar till resistensförädling

När Rädda Asken startade 2013 blev allmänhetens hjälp en nyckel för att hitta ovanligt friska askar i områden där många andra träd var hårt drabbade av askskottsjuka. Projektet har på så sätt identifierat omkring 1 300 potentiellt motståndskraftiga träd. Dessa har gett material för att testa och bevara genetiskt material för förädling.

Den långsiktiga forskningen har sedan dess gett anledning till optimism. Motståndskraften mot askskottsjuka har visat sig vara ärftlig. Några av de mest motståndskraftiga klonerna som identifierades tidigt i forskningen har fortsatt vara anmärkningsvärt friska trots att askskottsjukan funnits i deras omgivning i mer än 25 år. Det har sedan lagt grunden till ett förädlingsarbete för att ta fram plantmaterial som ska klarar askskottsjukan bättre.

‒ För tretton år sedan låg fokus på att hitta och bevara de askar som fortfarande levde. Nu måste vi bygga vidare på den grunden och ta reda på hur vi kan återställa livskraftiga askbestånd i landskapet, säger Michelle Cleary, docent och universitetslektor i skogspatologi vid SLU.

Motståndskraft är inte detsamma som restaurering

Motståndskraftiga träd är inte immuna mot askskottsjuka. Även träd med förbättrad motståndskraft kan smittas, drabbas av skador eller dö.  Deras långsiktiga utveckling beror också på odlingsförhållanden och andra påfrestningar, bland annat rotsjukdomar och bete. Produktion av resistent plantmaterial är bara en del av återställandet av ask i våra landskap. För att göra den förflyttningen behövs långsiktiga och nationellt samordnade insatser. Det behövs också resurser för att bevara en genetisk variation, identifiera lämpliga platser och skötselmetoder för att askarna ska kunna återetableras framgångsrikt samt undersöka om de kan överleva, föröka sig och bilda nya generationer.

‒ Restaurering innebär att ta vara på kunskapen från förädling och forskning och omsätta det i praktiken – testa metoder i olika landskap, följa deras utveckling under årtionden och anpassa våra insatser allteftersom vi lär oss mer, säger Michelle Cleary.

Restaurering handlar inte heller bara om att få tillbaka själva trädet. En viktig del är att bevara eller återuppbygga den biologiska mångfalden och de ekosystemtjänster som förknippas med ask. Det är särskilt viktigt att skydda de kvarvarande fullvuxna träden, eftersom deras livsmiljöer inte snabbt kan ersättas av nyplanteringar.

Nästa steg kräver ett långsiktigt stöd 

Under större delen av de senaste 13 åren har arbetet med att bevara den svenska asken varit beroende av enskilda forskningsprojekt, stiftelser och allmänhetens engagemang. Arbetet har lett till vissa framsteg men Perspective-artikeln pekar samtidigt på begränsningar med kortsiktig finansiering och enskilda initiativ.

Jämfört med flera andra europeiska länder, där större och mer samordnade insatser införts, har Sveriges splittrade finansiering begränsat arbetat till en mindre skala och med mindre kontinuitet. Tidigare ingripande hade troligen bevarat fler värdefulla naturvårdsmöjligheter, eftersom träden har fortsatt att försvinna.

Regeringens senaste satsning på långsiktig förädling och forskning kring ask och alm utgör en viktig förändring och ger en betydligt starkare grund för framtida återhämtning. För att dessa investeringar ska leda till en återhämtning av bestånden krävs dock även ett kontinuerligt stöd till praktiska återställningsåtgärder, långsiktig övervakning och samordning mellan forskare, markägare, skogsförvaltare och naturvårdsorganisationer.

Ett nytt hot har nått Europa

Samtidigt har ytterligare ett hot mot den europeiska asken nått Europa. Under sommaren upptäcktes smaragdpraktbaggen (Agrilus planipennis) först i Ungern och senare i Slovakien. Den invasiva skalbaggen har orsakat omfattande dödlighet bland askar i Nordamerika. Man kan inte utgå från att motståndskraft mot askdöd innebär motståndskraft mot smaragdpraktbaggen, vilket gör forskning om båda hoten avgörande för bevarandet på lång sikt, Det gör arbetet med att bevara genetisk variation allt viktigare.

Hoppet lever - möjligheten finns kvar

Överlevande fullvuxna träd och den fortsatta naturlig föryngring utgör en grund för restaurering. Men att träden överlever idag är ingen garanti för livskraftiga bestånd i framtiden. Asken har en framtid i Sverige men endast om insatser kring förädling och forskning får fortsätta, och kompletteras med ett välfinansierat långsiktigt nationellt restaureringsprogram som på lång sikt främjar askbestånden och den biologiska mångfalden i deras närhet.