När rävarna minskade blev deras bytesdjur fler – och färre

Forskningsprojekt är ofta korta, med några få fältsäsonger, men vid Grimsö forskningsstation har olika djurarter övervakats under lång tid. Under de drygt 50 åren det pågått har det hänt mycket. Först fanns det gott om räv, sedan slog rävskabben till. Lodjuret återkom och senare även vargen – vilka båda kan döda rävar. Samtidigt fortsatte forskarna att räkna rävkullar, fånga sorkar och inventera spillning från harar och tjäder, järpe och orre. Det hela blir som ett naturligt experiment där samspelet i naturen kan studeras.

Rävarnas fortplantning

Rävarnas reproduktion ökade när tillgången på sorkar var hög. Antalet rävkullar minskade kraftigt under rävskabben på 1980-talet och efter att både lodjur och varg återkommit till forskningsområdet, under 1990-talet för lodjur och 2000-talet för varg. Tätheten av rävens bytesdjur ökade under skabbutbrottet, men minskade efter de stora rovdjurens återkomst, detta trots att antalet rävkullar hade minskat då också. Dessutom försvagades sambandet mellan mängden sorkar och tätheten av rävens bytesdjur efter de stora rovdjurens återkomst.

Under skabbperioden stämmer resultatet med den intuitiva bilden: färre rävar ger fler harar och skogshöns. När de stora rovdjuren återkommer fungerar inte den förklaringen längre. Då kan både rävkullarna och de sekundära bytesdjuren, harar och skogshöns bli färre.

–  En förklaring kan vara att de stora rovdjuren inte bara påverkar räven utan också själva tar en del av samma bytesdjur. När lodjur och varg återkom förändrades alltså flera relationer i näringsväven. Mönstret var tydligare för harar än för skogshöns, troligtvis eftersom hare är ett viktigare byte för både lodjur och varg, säger Camilla Wikenros, forskare på SLU Grimsö forskningsstation.

Både föda och rovdjur viktiga 

Inom ekologin brukar man tala om att populationer kan regleras nerifrån i näringsväven genom tillgången på föda (bottom-up) eller uppifrån genom till exempel stora rovdjur och sjukdomar (top-down). För räven i Grimsöområdet verkar båda processerna. Rävskabben och perioden då både lodjur och varg fanns i området resulterade i färre kullar. Samtidigt fanns ett stabilt samband åt andra hållet: fler sorkar sammanföll med fler rävkullar under hela studieperioden fast på olika nivåer. Däremot fann forskarna inget tydligt stöd för att variationen i mängden hare och skogshöns förklarade hur många rävkullar som föddes.

Långa tidsserier visar samband mellan arter

Studien visar varför det är svårt att förstå förändringar i en enskild viltpopulation genom att bara titta på en art i taget. Arterna ingår inte i en enkel kedja utan i en näringsväv där en förändring kan påverka i flera riktningar.

– Med en lång tidsserie kan vi följa samma ekosystem före, under och efter både sjukdomsutbrott och förändringar i artsammansättning, som till exempel återkomst av stora rovdjur, och då upptäcka samband som inte är möjliga att dokumentera på kort tid, säger Camilla Wikenros.

Studien publicerades nyligen i Ecography.

Vetenskaplig studie

The dual influence of top-down and bottom-up processes on a mesopredator and the consequences for prey