Hallå där Petter Åkerblom!

Vem är du och vad är din bakgrund?

Jag är landskapsarkitekt och doktorerade på skolgårdar. Jag blev intresserad av odling eftersom hela kroppen behövs för att lära. I dag är det för stort fokus på det teoretiska. Det teoretiska är viktigt, men vi måste bygga teorier kring det vi redan gör och därför har alltid utomhuspedagogiken varit viktig, inte minst i universitetsutbildningen. Så min roll har mer och mer blivit att jobba med utomhuspedagogik och med barn och ungdomars utemiljöer.

Var jobbar du idag?

Jag är lärare och forskare på institutionen för stad och land, av delningen för landskapsarkitektur. Jag jobbar mycket med förvaltningsfrågor. Just nu med kursen gestaltning genom förvaltning där landskapsarkitektstudenter är ute en hel vecka och förändrar ett landskap handgripligen. De gör förändringarna först, sedan gör de ritningen. För studenterna blir det ofta en synvända. Man måste inte börja med en ritning. De har aldrig tänkt på skötsel förut, men när de får sköta själva så märker de att det tar tid och att de behöver tänka på när de utformar miljöer för framtiden.

Jag har fram tills nu varit kursledare för kursen Stadsrum för barn och unga, en kurs vi arrangerat under 15 år här på institutionen, men som jag nu lämnar över till kollegor.

Jag anställdes på Movium 1986 och påbörjade samtidigt min doktorsutbildning. 2005 fick Movium uppdraget som nationell samordnare för barns utemiljöer och jag ledde det arbetet mellan 2005–2017. Mycket av mitt arbete har handlat om utåtriktade aktiviteter, fortbildning, studieresor och forskningsinformation.

I dagsläget arbetar jag med frågor om urbana växtbäddar och hur man flyttar stora träd. Det började med att vi tog fram ett utbildningsmaterial åt Trafikverket i samband med Västlänken i Göteborg. Idag ansvarar jag för ett forskningsprojekt på SLU i Ultuna om vad som händer i ett träd när det återhämtar sig på en ny växtplats. Projektet följer några av de ca 200 ekar som flyttats på campusområdet i samband med att Uppsala kommun ska bygga spårväg genom Ultuna.

Varför är SLU:s forskning om barn och landskap viktigt?

Vi har en tradition på SLU att arbeta med landskapet i våra utbildningar men jag ser en viss risk med att det tunnas ut till förmån för mer teoretiskt baserad undervisning, att läsa vetenskapliga artiklar etc. Samma risk finns bland barn. Barn kan lära sig mycket om naturen i böcker och på en skärm, men det kan inte jämföras med de insikter de får genom att vara ute i naturen där alla sinnen behövs för att utforska, leka, och lära. Där har vi ett rustikt stöd i forskningen och den får inte stanna av. Därför är det här forumet för barn och landskap viktigt. Särskilt i dag när intresset för barns utemiljö börjar växa utifrån ett folkhälsoperspektiv vad gäller barns stillasittande och alla de negativa konsekvenser som det kan innebära. Klimatanpassningen av stadsbyggandet kan också leda till bättre utemiljöer. Paris är ett intressant exempel just nu där man satsar stora summor på att skapa ett svalare klimat genom att plantera träd och andra åtgärder. Genom att jobba med ökad krontäckning, mer grönska och ersätta asfalt med mjukare material skapas ett mer drägligt klimat och då får man som ett brev på Posten en bättre utemiljö både för lek och lärande.

Barn ska få uppleva naturen, förändra den, bygga och fixa, få odla sina egna morötter och förstå var maten kommer ifrån. Vi ska inte undanhålla hur sådana livsviktiga processer fungerar för barn. Det är särskilt viktigt i dag när barn mycket sällan har föräldrar eller farföräldrar som är bönder eller har stora trädgårdar. Det jag som forskare vill lyfta fram är de långsiktiga effekterna av att vara utomhus som barn. Vi undersöker nu hur före detta elever på Coombes Primary School i södra England, en skola som vi har följt sedan 1990-talet, hur de uppfattar vilka långsiktiga effekter det har haft för dem att man som fyra- till sjuåring har gått i en skola där man odlade och gjorde en massa saker utomhus tillsammans med lärare och andra vuxna i skolan.

Vad har du för medskick vad gäller barns utemiljöer framöver?

Barn måste få en mycket mer central plats i stadsplaneringen. Vi måste främja ett mer barncentrerat förhållningssätt när det gäller barns allsidiga utveckling, både i skolan och på fritiden. Vi måste lyssna bättre på barns egna perspektiv på den miljö de växer upp i. Förhoppningsvis kommer vi då ifrån de små utsläppsskolgårdarna i förskolan till förmån för rejält tilltagna utemiljöer. När det gäller skolan så är det hög tid att införa undervisning om utomhusbaserad undervisning på landets lärarutbildningar. Idag saknas detta nästan helt. Skulle inte vårt forum på SLU även kunna engagera sig för att se till att aktiviteter i natur och utemiljö blir en levande del i lärarutbildningarna?

Text: Malin Åberg Aas