De svenska mjölkbönderna och EU-inträdet

Text: Carin Martiin, Institutionen för stad och land; avdelningen för agrarhistoria

Det skulle ta några månader innan medlemskapet började märkas för de då 18 000 svenska mjölkbönderna, och år eller decennier innan vi alla insåg hur mycket lantbruket höll på att omvandlas, även om EU-medlemskapet bara var en av flera påverkade faktorer.  

Överskott och omställning

Vid 1980-talets mitt hade Sverige fått problem med växande mjölköverskott. Mot husdjursorganisationernas vilja beslutade då riksdagen om produktionsbegränsningar genom individuella mjölkkvoter per gård. Systemet avvecklades efter tre år men genererade ett långvarigt missnöje över politikernas inblandning, ett missnöje som senare blev ett argument för att gå med i EU.

Det tidiga nittiotalet präglades för lantbrukets del av riksdagens beslut i juni 1990 om avreglering av det svenska jordbruket, det så kallade Omställning 90. För mjölksektorn innebar beslutet krav på stora minskningar av produktionen, antalet kor och mjölkgårdar. I blotta förskräckelsen lade 13 procent av alla mjölkbönder ner produktionen redan under det första omställningsåret, 1991. Samma sommar inlämnades den svenska EU-ansökan, vilket snart gjorde omställningsbeslutet inaktuellt.

Mjölkkvoten i huvudrollen

Den svenska mjölkkvotens storlek blev en stor fråga vid medlemskapsförhandlingarna. Sektorn krävde minst 3,5 miljoner ton per år, men efter frustrerande förseningar i förhandlingarna landade kvoten på bara 3,3 miljoner ton, lägre än 1994 års produktion. Någon volymmässig expansion blev således inte aktuell. Bland förklaringarna till den låga kvoten fanns det tidiga 1990-talets krav på produktionsminskningar vilket blev en nackdel i förhandlingarna eftersom EU-kvoterna baserades på historisk produktion.

Nervositeten var stor under de första medlemsåren. Skulle vi kunna hålla oss under den knappa nationella kvoten, och vad gällde angående eventuella straffavgifter? Det första kvotåret klarades kvoten med förvånansvärd precision och en marginal på bara åtta timmars total produktion.  

Oklarheterna var minst lika påfrestande när det gällde de individuella gårdskvoterna, men så småningom blev kvoterna en icke-fråga för Sveriges del. Totalproduktionen gick tillbaka och låg under den nationella kvoten från 2002 till dess att mjölkkvoterna avskaffades i hela EU år 2015.

Grusade förhoppningar om stor export

Förhoppningarna om en framgångsrik svensk mejeriexport tycks ha levt kvar trots den låga nationella kvoten. Det fanns en fortsatt övertygelse om att den svenska kvaliteten med god djuromsorg och miljö, ofta uttryckt som ”världens renaste jordbruk”, skulle tas emot med öppna armar ute i Europa. Man förbisåg att de europeiska konsumenterna knappast hade väntat på svenska mejeriprodukter, möjligen kände man till de danska. Vidare var de svenska kvantiteterna för små för att vara intressanta för de europeiska handelsföretagen. Dessutom upptäckte man att en del mervärden inte värderades utomlands. Dessutom upptäckte man att en del mervärden inte värderades utomlands, salmonellafrihet hade till exempel inget värde i länder som struntade i salmonella.

Hur gick det med mjölkproduktionen?

Det är ingen tvekan om att medlemskapets inledning blev en besvikelse på många sätt. Det blev inte någon inspirerande expansion av produktionen, utan huvudbry med regelverk och blanketter. Ett av branschens starkaste motiv för medlemskap var som sagt att kunna öka mjölkproduktionen.  

Kornas avkastningspotential steg kontinuerligt, som en kombination av forskning, rådgivning och mjölkböndernas ambitioner, och många drömde om att bygga ut och modernisera. Den låga nationella kvoten och uteblivna exportsuccén drev dock mjölksektorn i en negativ riktning. Vi kan nu summera trettio år av minskat antal mjölkgårdar, färre men mer högavkastande kor och att den totala svenska produktionen sjunkit långt under de 3,3 miljoner ton Sverige tilldelades vid inträdet.

Källor för tabellen: Statistisk årsbok 1997, tabell 91 och Jordbruksverkets statistikdatabas

Det är svårt att peka på EU-medlemskapet som avgörande drivkraft eller broms i utvecklingen mot allt färre, större, och mer kapital- och teknikintensiva mjölkgårdar. Andra samtida förändringar har påverkat mjölkböndernas verksamhet minst lika mycket. EU-inträdet innebar konkurrens inom EU:s inre marknad, men med Arlas och senare även Skånemejeriers fusioner befann man sig snart i en ännu svårare global konkurrens med kraftigt svängande avräkningspriser månad för månad.

Minst lika stor betydelse kan tillmätas det samtidiga teknikdrivna systemskiftet, karakteriserat av storskaliga lösdriftsladugårdar och digital teknik, en utveckling som börjar märkas några år efter EU-inträdet och som eskalerar några år in på det nya millenniet. Förändringarna har samverkat, den ena har varit en förutsättning för den andra. Omvandlingen gick knappast att föreställa sig år 1995, då många inom mjölksektorn föreställde sig en framtid inom EU som ett sätt att äntligen få producera mjölk i lugn och ro.

Att vara en del av CAP 

Att bli en del av EU:s inre marknad och Common Agricultural Policy, CAP innebar i realiteten stora skillnader jämfört med att vara mjölkbonde under det allmännas vingar i det tidigare reglerade svenska jordbruket. Det system som tillämpats i Sverige sedan 1930-talet hanterades mellan staten och lantbrukets branschorganisationer, bland annat Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR), utan att lantbrukarna var direkt involverade. Som EU-medlemmar blev istället varje lantbrukare själv ansvarig för att förstå, söka och följa reglerna för olika stöd.

Det dröjde nog i många fall tills man som mjölkproducent började se förbi de inledande problemen med CAP. Allt eftersom har många frågetecken rätats ut och rådgivningen kring stödsystemen har utvecklats och etablerats. Trettio år senare ser vi att medlemskapet, parallellt med övriga förändringar, på gott och ont har bidragit till en modernisering av mjölksektorn, jämfört med om vi hade haft kvar det gamla regleringssystemet eller hade fullföljt det tidiga 1990-talets experimentet med en oreglerad inhemsk marknad. För dagens medelålders och yngre mjölkföretagare är det självklart att tänka i termer av CAP:s regelverk och att se dess stödsystem som en del av verksamheten.  

Om författaren

Carin Martiin är agronom och universitetslektor i agrarhistoria. Hennes forskning följer två huvudspår, dels kor, mjölkproduktion och mejerisektorn under 1900-talet, dels politik och förändrade produktionsmetoder under 1900-talet. För SLU Future Food har hon även skrivit rapporten Svensk mjölkproduktion under 40 år.

En längre version av denna artikel kommer att publiceras i en antologi inom rapportserien SLU Future Food Reports.