
Varför följer vi Tovas jakt på eget revir?
Mitt namn är Örjan Johansson och jag är forskare på SLU:s forskningsstation i Grimsö. Jag började jobba i fält med lodjur för nästan 20 år sedan och har studerat snöleoparder (i Mongoliet) i 17 år. Här berättar jag lite mer om varför vi vill dela med oss av Tovas äventyr.
Om varför vi delar Tovas äventyr
Varför får vi följa med på Tovas jakt efter ett eget revir?
Vi har haft flera unga lodjur märkta tidigare och tycker själva det är väldigt spännande att se hur de utvandrar, vilka vägar de tar, vad som fungerar som barriärer som de inte kan ta sig förbi och vilka hinder de klarar att ta sig över. Jag trodde inte att lodjur skulle simma till exempel, men vi har haft flera lodjur som simmat ganska långa sträckor för att komma vidare på sina vandringar. Vi har även haft lodjur som korsat genom städer nattetid, förra året tog sig ett av våra märkta lodjur igenom södra delarna av Stockholm, troligtvis utan att någon såg det, vi har i alla fall inte fått några rapporter om ett märkt lodjur inne i Stockholm. Eftersom det är så svårt att se lodjur är det mycket som inte är känt för allmänheten, vi vill dela med oss av det vi lär oss om dem och tyckte det här kunde vara ett spännande sätt.
Vad är målen med forskningen?
Vi studerar lodjurets biologi, det finns en mängd olika frågeställningar vi jobbar med; en av de är att förstå när lodjursungarna separerar från honorna och om de är självständiga redan från början eller om de fortfarande är beroende av mamman för att skaffa föda, dvs om de kan jaga på egen hand eller om de besöker hennes byten. För förvaltningens del är det viktig kunskap då det hjälper de att avgöra för jakttiden på lodjur ska vara. Huruvida man ska jaga lodjur eller inte är ett politiskt beslut, vi samlar in kunskap om djurens biologi, denna används sedan av förvaltande myndigheter för att hjälpa till att säkerställa att eventuell jakt sker på en tid som har minst påverkan på djuren.
Finns det någon risk med att lägga ut kartor?
Vi delar endast kartor som visar rörelsemönster för unga djur som inte slagit sig ner än. Det går alltså inte att identifiera platser som djuren ofta besöker, vilket möjligtvis skulle kunna ha inneburit en minimal risk för illegal jakt eller att någon skulle ge sig dit för att fotografera och på så vis störa. Kartorna är minst sju dygn gamla när de publiceras, vi kan därför vara helt säkra på att lodjuret är långt från den sista positionen innan den visas. Skulle någon vilja minska antalet lodjur där man befinner sig genom illegal jakt är det också tämligen meningslöst att skjuta ett lodjur som man vet är ungt och på vandring då det nästan säkert kommer lämna området ändå. Det finns med andra ord inga som helst risker med att visa vandringsvägen.
Kontakt
-
PersonAnna Lundmark, Kommunikatör, SciFest-ansvarigInstitutionen för ekologi, gemensam personal/kansli