Herrgården

Herrgården uppfördes i slutet av 1700-talet och huvdubyggnaden är, efter att ritningarna reviderats, närmast utformad i gustaviansk stil. Arkitekten Erik Palmstedt, som bl.a. ritat både börshuset och tullhuset i Stockholm, var ansvarig för de slutgiltiga ritningarna. En inskriftstavla på huvudbyggnaden anger 1779 som husets tillkomstår. En kort historik för Skinnskattebergs bruk och herrgård och finns här.

Wilhelm Hising (1731 – 1780) påbörjade herrgårdsbygget. När bygget var i det närmaste klart avled Wilhelm och hans då 13-åriga son, som också hette Wilhelm, fick ärva bruket och blev då en mycket förmögen man. Wilhelm Hisinger (1766 – 1852) verkade som vetenskapsman i Uppsala, Stockholm och Skinnskatteberg. Tillsammans med kemisten Jacob Berzelius upptäckte han 1803 grundämnet Cerium, atomnummer 58 i det periodiska systemet. Hisinger var också först med att beskriva mineralen Bastnäsit för första gången 1838. 

I slutet av 1700-talet var bristen på skog stor i Sverige. Rikets råd utlyste då en pristävling för att spara på bränslet. Cronstedt och Wrede vann tävlingen 1767 med sin uppfinning; en kalkelugn med slingrande rökgång. På Tekniska museets sida kan du läsa mer om detta.

Skinnskattebergs herrgård är tack vara detta utrustad med många fina kakelugnar som fortfarande finns kvar på övervåningen – även om de inte är i bruk. Cronstedt, tillsammans med herrgårdens arkitekt Palmstedt, gav också ut en bok om hur kalkelugnar bör utformas och utsmyckas.

Bottenvåningen på herrgården är idag modernt inredd med förläsningssalar medan en hel del av den ursprungliga inredningen finns bevarad på övervåningen med bl.a. kalkelugnar och handmålade tapeter. På övervåningen ligger också herrårdens festsal "Blå salen" med vacker utsikt över herrgårdsängen och sjön Nedre Vettern.

Se gärna filmen från 2024 om Skinnskattebergs herrgård. Filmen ingår i serien "Bruken som byggde Sverige".